Amanda och kärleken

Idag har jag träffat Amanda och hennes tre hästar. Amanda är ryttarinnan som blev med häst redan då hon föddes. Hennes intresse för dessa högbenta djur har aldrig svalnat och det syntes att hon älskade sina hästar och att kärleken var besvarad.

Amanda rider sina hästar för att klättra uppåt på karriärstegen inom ridsporten. Hårt arbete ligger bakom och det är hon som måste göra jobbet. Det finns inga genvägar. Varje dag oavsett väder och sinnelag måste hon till stallet, bara det beundransvärt och ett tydligt tecken på det brinnande intresset.

Med i stallet fanns även Amandas morfar. Lite tyst och tillbakadragen stod han och smuttade på sitt kaffe. Lyssnade på oss när jag ställde frågor och Amanda svarade. Så såg jag blickarna de gav varandra, Amanda och hennes morfar. Såg deras samhörighet och hur han växte en aning över stoltheten till sitt barnbarn.
-Morfar finns alltid med, berättade Amanda. Det är han som kör hästtransporten när jag ska till tävlingar. Oavsett om det är till Åby, Göteborg eller Italien. Han finns alltid med, min morfar.

Jag blev varm i hela kroppen. Vilken förmån och trygghet att ha en sådan morfar!
När jag åkte hem satt jag i bilen och tänkte på Amanda, hästarna och morfar. Deras vänskap och delade intresse för det Amanda sysslar med. Vilken glädje det ger dem i livet. Att de verkligen tar vara på varandra och den tid de har tillsammans. Amanda kommer alltid att kunna se tillbaka på sin morfar och minnas honom som en ständigt närvarande morfar.

Jag tror att mor/farföräldrar är viktiga i ett barns liv. Oavsett ålder. Men många gånger är det ingen självklarhet. För hur många kärnfamiljer finns det idag? Skilsmässor delar inte bara på föräldrarna och deras barn. De delar många gånger även på barnbarn och mor/farföräldrar. Födelsedagskalas, skolavslutningar och storhelger blir konstlade tillställningar med partibildningar. Och mitt i allt står de som är barn till separerade föräldrar och deras föräldrar. Förvirrade över de vuxnas beteende. Växer upp där en mor/farförälder kanske inte finns med som en naturlig del av livet.
Ett barn ska ha rätten till sina mor - och farföräldrar. Men det är ingen lagstadgad rättighet. Det är endast vårdnadshavarna som bestämmer och har makten.

Ibland blir det bara så fel. För jag vet att det finns barn där ute i samhället som vet att de har en morfar och mormor eller farmor och farfar. Det vet bara inte vilka de är. Och jag vet att det kan vara svårt att ta det där första steget till kontakt även om en innerlig önskan finns. Rädslan över att bli avvisad är lika stark hos både den gamla och den unga generationen.