Vissa dagar är grå och kalla. Idag är en sådan dag. Normalt sett brukar jag inte jämra mig utan ser allt utifrån det positiva perspektivet.
Antagligen behövs de grå dagarna för att de ljusa ska få den rätta lystern när det spricker upp.
Precis som alla andra, förutom ägare till Busfabriken, SF, bowlinghallar, inomhusbad, solarier och resebyråer, klagar jag över vädret. Har inte lagt någon större tyngd på det tidigare men nu sällar jag mig till skaran av gnällspikar. Är så trött på regn och kyla att jag till och med hatar mina hemstickade raggsockor.
Iförd dessa fotbeklädnader och en tjock tröja rotade jag ner mig bland våra fotoalbum. Insåg att när barnen var på uppväxt under våra vingar sken alltid solen. Varje sommar. Bruna barn med solblekt hår ler mot kameran. Badar i vår sjö, äter glass och springer genom vattenspridaren. Ja det var så varmt och torrt att vi fick vattna gräsmattorna för att på så sätt förhindra att de blev brända och fula.
Bilder från våra resor med båten. Göta kanal, Kinda kanal, Slätbaken och öppet hav. Hur vi ankrade i Söderköping och vid Harstena. Kokade potatis i det lilla köket och åt burkskinka med gelé.
Till och med väderupplysarna på teve ser rädda ut när vädret ska presenteras. Möjligt att de fruktar hotbrev och hatmejl. De enda som är positiva är reportrarna på Aftonbladet. De ger inte upp utan lovar vackert väder bara det svenska folket har tålamod. Ett litet tag till, sen så...
Inte får jag tag i folk heller. Har suttit i flera timmar och jagat mina byten per telefon. De har rest bort. Solar utan sol i Strömstad, åker på tur i Norge eller ränner runt med fårstängsel. De har inte tid att pratat med mig.
Till och med lånehunden verkar deprimerad.
I Tyskland svettas våra släktingar. De är på väg häråt och tycker det ska bli SKÖNT att få komma hit och svalka av sig. Blir väl annat ljud i skällan när de varit här i fem dagar. Då vill de hem, tillbaka till värmen. Ty så är den mänskliga varelsen. Aldrig nöjd.
Nu har Robert Broberg dött också. I sjukdom. Och vi minns. Glada båtlåtar och fräcka flickor. Uppblåsbara och äkta vara, alla lika roliga. Det är tidens gång. Att falla ifrån och bli bortglömda. Så småningom. Förutom de som har sina röster bevarade. De lever vidare så länge vi själva lever.
En kvinna jag känner miste sin man för några månader sedan. Nu har även hennes mamma lämnat jordelivet. Hon är lika sorgsen i sinnet och själen som Robert Brobergs närstående. Den enda skillnaden är att det inte skrivs en rad om varken maken eller mamman. Ingen som får uttala sig om hur det känns och vad dessa två hädangångna betytt för var och en. Det är endast avlidna kändisar som är förunnade den publiciteten.
Jag har skrivit till Anna Mannheimer. Jag fick nyss svar från henne. Hon är en glädjespridare mitt i allt det gråa. En ljusglimt som värmer när det känns kallt gör min dag. I morgon är en ny dag och då skiner solen över alla och en var. Kanske. Om vi får tro Aftonbladets löpsedel.
Tills dess får jag nöja mig med att titta på en gammal bild från fjolårets solrosor. Känner att jag nog är en gnutta glad i alla fall. Och varm om fötterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar