Snäv kjol och en riktig spökstad

Efter avslutat skrivbordsarbete för min del begav vi oss ut på en dagsutflykt. Till Småland. Stannade till i Kisa och köpte gammaldags Nickel. Visste jag inte att det fanns nu för tiden. Kisa levererar.
Nästa stopp blev i de centrala delarna av de småländska skogarna där en grävmaskin var till salu. Maken satte sig tillrätta vid spakarna och testade maskinen. När han var klar hivade jag upp min snäva kjol, klev in i hytten och svängde käckt med grävaggregatet. Gjorde grävande rörelse i luften, vek ihop skopan efter konstens alla regler och satte sedan ner den mjukt och försiktigt på marken.
Jag gjorde denna manöver bara för att jag kan. Försäljaren såg förlägen ut när jag sa att det är svårt att köra grävmaskin i snäv kjol. Sedan överlät jag diskussionerna åt männen. Bara för att försäljaren skulle känna sig bekväm. Maken såg mest stolt ut. Han hade ju en grävmaskinsexpert med sig då det skulle förhandlas.
Om det blir affär av eller inte är i nuläget inte helt klart.

Färden gick vidare hem till Östergötland. Närmare bestämt till Valdemarsvik där en superb planka med välstekt kött och välkryddad pom duchess till detta  hemlagad beasås inmundigades.
Mätta och belåtna fortsatte vi till Valdemarsviks spökstad i stadsdelen Övre Norrbacka. Det blev ett besök utöver det ordinära. Till och med det extraordinära.
Länge har jag velat åka dit men inte vågat utan en medresenär.

Området byggdes i början av 1970-talet. Välplanerade hyreshus med grönområden och lekpark. Orten blomstrade och det fanns en stor framtidstro i den lilla östkustska staden med sina industrier.
När Norrbacka byggdes var det ett resultat av miljonprogrammet. Precis som på andra platser runt om i Sverige. Bostäderna blev så småningom överetablerade, ett resultat av en usel bostadspolitik. Villa tillsammans med bostadsrättsmarknaden började expandera och efterfrågan på hyresbostäder minskade drastiskt. Varpå lägenhetskomplexen tömdes på sina innevånare.

Idag är Övre Norrbacka öde. Totalt vandaliserat och jag tror inte att ett enda fönster i de tomma husen var hela.
Som förbjudna inkräktare gick vi in genom en av portarna. Glaset knastrade under våra fötter och på varje del av min kropp där jag har behåring stod hårstråna rakt ut. Huden knottrades och jag var totalt skräckslagen. Det kändes som om vi klev rakt in i en mördarfilm och jag väntade att någon med en vässad kniv skulle rusa fram och skära av oss halsarna.
I vissa rum fanns det kvarlämnade möbler. Ett ishockeyspel stod tillsammans med en vävstol som aldrig mer skulle få väva fram några trasmattor. En katt, eller om det var en hund, hade bajsat på parkettgolvet och i badrummet var toalettstolen totalt demolerad.
När balkongdörren flög igen med en smäll ångrade jag att jag inte spänt på mig en av barnbarnens blöjor som ligger i bagaget i vår bil.

På ett bord fanns en katalog över tapeter. Det kändes patetisk. Precis som om någon gjort ett litet försök att pimpa till mitt i förödelsen. Sätta färg på de lortiga väggarna som genom tavelkrokar vittnade om att någon faktiskt bott där. Haft den hemtrevligt och ombonat.
Det rasslade i resterna av det som en gång var persienner och i lekparken kunde vi ana det som en gång varit barnens klätterställning, gungor och rutschkana. Kylskåp gapade tomma, spisar stod kalla och något matos från stekt falukorv, slottsstek, kalops och blodpudding fanns inte längre kvar.
Inga röster, inga skratt, inget barnaskrik, inget ljud från radio eller teveapparater satt kvar i väggarna.
Bara vinden som letade sig in med ett svagt sus genom de glaslösa fönstren och våra andetag som ekade mellan de kala lägenhetsväggarna.
Även om mina hårstrån lagt sig väl tillrätta så ryser jag fortfarande.

Vi kände oss bedrövade när vi åkte därifrån. Men ändå lite upplivade av att ha besökt en spökstad. Nästa utflykt ska gå till ett ödelagt mentalsjukhus i Västra Ny. När vi lugnat ner nerverna vill säga...