I mörkret ringde väckarklockan. De röda siffrorna visade på 03.15. Maken sov lugnt och stilla medan jag klev upp ur sängvärmen. Grusiga ögon och en önskan om att få fortsätta sova. Kokade en kanna te, hällde upp i termosen, bredde några mackor och klädde mig varmt.
Bockjakten startade idag. En timma före soluppgången ska jägarna sitta på pass. Även om jag inte är någon jägare satt jag i mycket arla morgonstund uppflugen i jakttornet bredvid den kamouflageklädde mannen med bössan.
Mörkret vek till sist undan och några solstrålar träffade tallarnas stammar mitt emot oss. Dimman steg över det daggvåta gräset och bockarna höll sig undan. Några harar skuttade över vallen som bonden slagit under gårdagen. Men inga bockar. Tiden i snigelfart. Jag började frysa och värmde händerna runt min heta tekopp.
Sneglade på jägaren. Lugn och avslappnad satt han där. Tog några ögonkast genom kikaren och såg det jag inte såg. En räv, en älgko med kalv skymtade i skogsgläntan och ett gäng med änder klöv himlen. Han pekade och jag tittade. Men inga bockar. Bössan en handlängd bort. Vi viskade. Om hur det är att föda barn. Han tålde inte se blod, sa han. Jägaren...som suttit bredvid sin kvinna och sett henne föda fram deras barn. Han hade stirrat in i väggen, undvikit att titta på blodet.
Några dovhjortar vågade sig fram. De får jag inte skjuta, sa jägaren. Bara råbockar.
Jag kände en tillfredsställelse i att inte vara en jägare. Jag är för frusen för sådant naturliv. Tålamodsprövande. Inte kan jag skjuta heller. Har dessutom inget skjutvapen så jag behöver inte fundera något mer i de termerna.
Trots att jag frös och trots att jag satt i ett vingligt jakttorn var stämningen magisk. Dimman, kronhjortarna och morgonsolen som kastade sina strålar på tallarna.
Så kom den då. Bocken. Långa snabba rörelser. Ett skott och kroppen försvann ner i gräset. Strax därpå gick en ensam räv samma dystra öde till mötes. Sida vid sida låg djuren och stirrade på mig med oseende ögon.
Jag lade handen på råbockens hals. Den var varm, mjuk men också lite sträv. Några droppar blod letade sig ut genom näsborrarna och färgade de gröna grässtråna.
Räven såg mest arg ut. Visade de vassa tänderna och jag vågade inte röra vid den.
Fyra timmar senare var jag hemma igen. Dyngsur om strumpor, skor och byxbenen klibbade av väta högt upp på låren. Maken hade vaknat. Dukat frukostbordet med hembakat bröd, ost, skinka, sill, filmjölk och müsli. Bryggt te och hällt upp i min fina turkosa tekanna. Kaffe till sig själv.
Jag har varit med om mitt livs första råbocksjakt. Pyrscha har jag visst gjort. Det var mörkt, kallt, långsamt men väldigt spännande. Precis så spännande som sig bör när en frilansade journalist är ute på uppdrag.
Nu tarvar jag nog en timmas sömn om jag ska orka med denna soliga dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar