Nostalgi skänker betraktaren glädje och ett visst mått av vemod. Längtan och saknad efter det förflutna, oftast idealiserat. Att vara allt för nostalgisk kan vara direkt hälsovådligt och leda till döden. I alla fall ansågs det vara en slags sjukdom med dödlig utgång på 1600-talet.
Dyrt kan det hur som helst bli när nostalgin sveper fram. I skrivandets stund ser jag hur mitt bankkonto krymper, ty jag har beslutat mig för att köpa en gamma Volkswagen. Maken har lovat att ge mig ett bidrag i form av en presenning med hänvisning till bilens vinterförvaring.
Bilen ska vara blå. Blå metallic. VW 1303-S beetle med eberspächer. Årgång 1973. En sådan som jag fick av min pappa. Han köpte en till mig och en till sig själv. Nytillverkade. Tillsammans åkte vi till bilhandlaren i Kristinehamn och tillsammans åkte vi hem. Han först och jag efter. Alla, precis alla, stannade upp. Trafiken lamslogs, gående blev stående mitt i steget, hundar slutade kissa och bara glodde efter den metallic blå kortegen.
Kanske överdriver jag lite, men grannen kom i alla fall ut och frågade vad bilen kostade och hur jag egentligen hade råd med en sådan dyrgrip, flicksnärta som jag var.
Ensambarn är bortskämda barn, sa grannen och vände på klacken i protest över kapitalistungar som hade körkort men inte ännu var helt torra bakom öronen. Att pappa även betalade mitt körkort är en helt annan historia som grannen, om han lever, än i dag ställer sig ovetande till.
Min älskade blå metallic 1303-S. Vi var varandra trogna fram till 1978 då en annan ägare tog över. Som inte vårdade den lika ömt som jag. Det är min fasta övertygelse.
Ett enda missöde råkade vi ut för, beetlen och jag. Min arbetsplats var på den tiden Kristinehamns sjukhus och efter avslutat värv satte jag mig i bilen som stod parkerad på sjukhusets personalparkering. Innan jag hann vrida om startmotorn skramlade det i plåten. En medtrafikant hade i full fart backat rakt in i min blå metallicbak och luckan till motorutrymmet blev rejält tillskrynklat.
En stressad man rusade fram med plånboken i högsta beredskap. Han bläddrade med sedlarna och ville göra rätt för sig. Själv ville jag tillkalla samhällets ordningsmakt men min medtrafikant avböjde kraftigt det förslaget.
Han upplyste mig om han var en av sjukhusets läkare. I och med detta ägde han en viss pondus. Som i sin tur genererade till bestämmanderätt i fallet. Jag besitter ett ganska stort mått av envishet och ordväxlingen som följde är onödigt att upprepa här i dagens blogg.
Läkaren stoppade ner sin plånbok i kavajens innerficka. Han ändrade attityd och blev mjukare i sätt och sinne. Varpå han fick en annan lysande idé till försoning och uppgörelse gällande den metallic blå plåten.
Gratis läkarundersökning under ett helt år. Utförd av honom själv i hög person och klädd i vit rock.
Läkaren var gynekolog...
Jag tackade för erbjudandet men höll fast vid min ursprungsplan. Och tillsammans skred vi till verket med att fylla i nödvändiga handlingar och gynekologen fick betala mina plåtskador efter gängse rutiner.
Tankar omkring min VW 1303-S, sprungna ur dagens nostalgiska upplevelser jag haft på VW-utställningen i Norrköping. Huruvida det blir någon bilaffär eller ej är ännu inte klubbat. Men känner jag mig själv och maken rätt börjar vi inom en snar framtid att kolla lite på Blocket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar