Min karriär som lövräfserska är över för denna gång. Ett och annat löv klamrar sig envist kvar vid trädens grenar men de kommer jag hädanefter inte att ägna en tanke på.
Flera ton löv har jag varit med sonen och forslat bort. Tunga av regnet och med en doft av förmultning.
N återgår mitt liv i normala gängor, det vill säga barnbarnsumgänge, hundvakt och tidningsskriverier. Ett och annat hushållsgöremål finns även det med på agendan.
Näsan rinner fortfarande men jag har kontroll på snoret som nu innehar en gul och seg konsistens. Då är det värre med mitt öra som har slagit lock. Det knäpper irriterat bakom trumhinnan så jag funderar på om det behövs en öronspoling. Eller en behandling med öronljus. Vissa tror att det är hokuspokus men jag finner det ganska angenämt att ligga i godan ro och låta ljuset göra jobbet.
För några år sedan var jag en flitig användare av öronljus. Men det krävs viss assistans för att inga olyckor med det brinnande ljuset ska inträffa. Min assistent var således maken. Med en våt röd- och vitrutig kökshandduk över håret lade jag mig tillrätta med huvudet i hans knä. Maken placerade det långa ljuset i min ena hörselgång och tände därefter på.
Det sprakade och knastrade hemtrevligt, lågan fladdrade och jag kände hur ljuset med sin kraft sög ut alla föroreningar ur mitt öra. Plötsligt, mitt i all gemytlighet, hörde vi en hård knackning på fönsterrutan. Det var en kolsvart vinterkväll men vi kunde ändå skymta en siluett där ute i mörkret.
Det uppstår en viss nervositet när en öronljusbehandling abrupt måste avbrytas så ingen eldsvåda uppstår i den allmänna förvirringen. Maken ryckte ut ljuset och försökte ivrigt att få det att slockna. Siluetten rörde sig oroligt fram och tillbaka utanför vårt vardagsrumsfönster.
Jag tecknade att vem det än var skulle denne någon förflytta sig till yttertrappan.
Med den plaskvåta handduken kvar över huvudet öppnade jag dörren och där stod en minst sagt storögd man med hakan släpande utefter bröstkorgen.
Han var en anhörig till en person jag hjälpt honom med att begrava och nu skulle han komma till oss och hämta tackkort som min make tillverkat.
I det ögonblicket såg jag att mannen fick en helt annan bild av en begravningsentreprenörs liv och leverne.
Jag flinade och frågade om han ville komma in till oss och få sig en egen öronbehandling. Mannen log blekt tillbaka, tog sina tackkort och bedyrade att han verkligen inte var i behov av någon behandling vad den än må vara som erbjöds.
Han hade stått utanför vårt hus och bevittnat något han aldrig trodde sig kunna få se, påstod han.
Jag tänkte: då har du inte sett mycket i ditt liv om du anser detta vara något högst exceptionellt.
Ska nog rota i mina gömmor och se efter om det eventuellt finns några öronljus kvar I den händelse att så är fallet kommer det all bli en extra trevlig kväll i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar