Ibland kan det kännas bra med lite flärd. Det behöver inte vara påkostat eller ambitiöst, Ett avbrott i vardagen oavsett vad duger gott för mig.
Gårdagskvällen blev just ett sådant avbrott. Först träffade jag kyrkoherden i grannkommunen.Kanske en träff med en kyrkoherde inte tillhör kategorin flärd även om det var ett mycket trevligt möte där vi talade om framtidens kyrka. Kyrkan har en framtid bedyrade han. Men den meningen han sa och som jag fäste mig starkast vid var: "Det som tåls att läggas i ljuset är sanningen".
Jag funderade hela kvällen och även större delen av dagen idag på just den meningen. De där orden kan möjligtvis ha olika innebörder för var och en av oss. För mig personligen är det ett erkännande över något jag gjort som inte är så bra. Att våga säga att jag gjort fel, mot mig själv eller mot någon annan. Det betyder också att lägger jag fram något i ljuset så kan det medföra konsekvenser. Jag ställs till svars vilket inte betyder att jag automatiskt blir förlåten av den jag gjort orätt mot. Ibland kan det vara bekvämast att låta det orätta ligga kvar i dunklet. Eller om jag helt enkelt ska kalla det för fegt, rätt och slätt.
Nåväl, efter besöket hos kyrkoherden stegade jag med nytvättade kängor mot nästa begivenhet. Att jag dessförinnan tvättat skorna i handfatet på pastorsexpeditionens bekvämlighetsinrättning för naturliga behov kom helt och hållet an på att jag traskat mig fram på vår uppgrävda väg som mest liknar en leråker. Funderar starkt på att smita in på vårdcentralen och knycka några blå plasttossor. De kan jag dra över kängorna när jag tar mig till bilen för att på så sätt undvika att komma till allmänna platser med leriga kängor.
I grannkommunens Kulturhus glittrade det av svunna tider då ABBA var som störst. Kommuninnevånarna hade sökt sig dit för att höra lärarna från Musikskolan framföra ABBA:s låtar. Anders Hanser fanns på plats. Tillrest från huvudstaden för att visa sitt bildspel i filmform med tillhörande intervjuer som medlemmarna ur ABBA gjort genom tiderna. Jag försökte stå på ett sådant sätt att mina kängor, som visserligen var tvättade men ändå bar spår av Bäckstugevägens lera, inte syntes bland alla andras finskor. Ty jag har hört av säkra källor att skornas skick påvisar hur skornas ägare är. I mitt fall slarvig, vilket faktiskt är en sanning med modifikation.
ABBA har aldrig tillhört mina direkta favoriter. När jag hör Ring, ring får jag dåliga vibbar från tider då jag levde ett annat liv. Kanske en bidragande orsak till att jag blir smått låg i sinnet när jag råkar på en ABBA låt. Musik sätter oss i olika sinnesstämningar, ibland infinner sig den rätta känslan av välbefinnande, ibland inte.
Hur som helst var det en festlig tillställning. Även kollegan från Norrköpings Tidningar såg glad ut och gav mig en uppmuntrande klapp på axeln när vi lämnade varandra ute på trappan. Trots en hel timma av ABBA:s låtar kände jag mig vid gott mod och gnolade på Mamma Mia på hemvägen. Mest för att mota undan skräcken att kollidera med en älg på den älgrika vägen hem.
Nu fullkomligt vräker regnet ner utanför fönstret där det kompakta mörkret redan lagt sig. En tur till Norrköping har jag hunnit med på eftermiddagen. Hämtat stortvillingpojken på dagis och vi har förlustat oss med ett cafébesök. Det andra för dagen för min egen del. Konditorivaror kan jag aldrig få för mycket av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar