De flesta av oss vaknar upp till en vardag och vi ägnar det som hänt en allt mer flyktig tanke.
Ungefär så skrev min bloggkollega Kjell i sitt dagliga inlägg i morse.
Jag är benägen att hålla med honom. Minns den 11 september. En arbetskollega ringde hem till mig och skrek i telefonen att det utbrutit krig och att jag omedelbart måste sätta på teven. Där satt jag sedan som fastklistrad. Likaså händelsen vit Utöya, den upptog all min vakna och lediga tid.
Samt tidigare terrordådet i Paris som inte är allt för avlägset bort.
Människan är av naturen skapt att lägga allt svårt som vi endast är indirekt inblandade i åt sidan när den första förskräckelsen lagt sig.
Vi tänder ljus, ber böner, vrider våra händer i vanmakt och talar om att värna om demokratin. Att inga onda krafter ska hindra oss att leva i demokratisk och medmänsklig anda. Om ett tag tar vardagen vid och vi grottar ner oss i de bekymmer som är oss närmast.
Jag och säkert många med mig som inte besitter i maktposition känner oss små inför det som händer och som vi inte kan påverka hur enade vi än är i tanken.
I går var grannen inne hos oss. Vi talade om det vi numera talar om när vi träffas i vårt område. Nämligen avloppet.
Plötsligt skakade köksgolvet och det klirrade i porslinsskåpet. Sprängaren hade laddat och fyrat av.
Det kändes mycket absurt. Påminde starkt om smällarna i Paris.
Klockan sju i morse kom sprängaren tillbaka och det har skakat i köksgolvet och klirrat i porslinsskåpet hela denna söndagsförmiddag. Den absurda känslan försvinner inte. Smällarna från fotbollsarenan i Paris låter som smällarna på Bäckstugevägen. Skillnaden är att här smäller det i berget som är säkrad med tunga sprängmattor och vi befinner oss inomhus helt säkra på att varken dödsfall eller personskador kommer att uppstå. Endast vibrationer genom berget letar sig in till vårt köksgolv, får porslinet i skåpet att skallra och regnvattnet i vårt avloppsdike att darra. Vilket inte betyder att jag inte finner det obehagligt.
Nyfikenheten tar dock överhand och jag kikar ut genom fönstret när jag hör signalen som pålyser att nu smäller det snart.
Vi tänker om några minuter lämna området och det mullrande berget som snart förvandlats till sprängstenar. Födelsedagsfika väntar ty just idag har vår sonsambo sin bemärkelsedag. Då får vi även träffa vårt färskaste lilla barnbarn. Jag ska snosa på honom, dra in doften av bebis i mina näsborrar och för en stund glömma bort all ondska som finns där ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar