Mer död än levande stapplade jag mig hem efter gårdagens värv. Sju timmar av sammanhängande lövräfsning tär på krafterna.
Jag känner mig förvånad. När vi var lantbrukare berördes jag aldrig av denna kompakta kroppsliga trötthet. Maken skyller mitt tillstånd på åldern samt att jag numera är ovan vid kroppsarbete.
Det sistnämnda påståendet är jag benägen att hålla med om. Dock ej det första.
Maken är 19 år äldre än mig. Ändå verkar han aldrig trött i kroppen. Timme ut och timme in, dag efter dag i vad som verkar vara en evighet har han kärrat grus till avloppsdiket. Gräsmattorna är vattendränkta och grävmaskinen sjunker och ger djupa körskador. Därmed är skottkärra enda alternativet, anser maken.
När det börjar skymma hänger jag mig ut genom badrumsfönster. Gläfser och skriker att han omedelbart ska komma in. Jag oroas att jag ska finna honom livlös i avloppsdiket...
"Bara ett lass till, sen kommer jag".
När vi skulle bygga ut vår hus bokade maken en grävmaskinist för att gräva för grunden. Otåligt väntade vi på en grävmaskinist som aldrig kom. Då fattade maken spaden och grävde själv ut hela grunden med armkraft.
Åldern verkar vara en bagatell då det handlar om hårt kroppsarbete. Maken hävdar envist att just kroppsarbete håller honom vid liv och jag får väl lita på hans ord.
Under gårdagens lövräfsning funderade jag över livet. Att det är förgängligt. Inne i huset fanns damen som bokat vår sons trädgårdsfirma. Om en vecka ska hon begrava sin make. Hon ville ha fint i trädgården till dess.
Löven räfsades i stora högar. Vi räfsade från var sitt håll, sonen och jag. Möttes på mitten och högarna av löv växte. Bruna, vissna och helt utan liv.
I våras satt damen och hennes make på altanen. Drack kaffe och såg hur ekar, björkar, lönn och al slog ut och bäddade in hela den stora tomten i grönska.
Under sommaren fick damen och hennes livskamrat följa de gröna löven. När så hösten kom såg de hur löven ändrade färg och när de till sist släppte från grenarna hade även damens make släppt taget om livet.
Allt fanns där som det alltid gjort. Spår av ett gemensamt liv. Genom fönstret såg jag damen äta en banan. Dricka sitt kaffe och bläddra i dagens tidning. Hennes ensamhet gjorde mig så förtvivlat sorgsen.
När jag kom hem lagade maken kvällsvard medan jag låg utslagen på vår säng. Efter maten släpade jag mig till soffan och sov mig genom kvällsteven. Maken ruskade i mig när det var dags att gå och sova på riktigt. Klockan sju i morse vaknade jag. Helt ovetande vad som hänt i Paris under de timmar jag varit nedsänkt i behövlig sömn.
Livet tar plötsligt oväntade oroliga svängningar. Till våren spricker det fram nya friska ljusgröna löv.
Vem av oss som får glädjas över en ny vår vet vi inget om. Det är bäst att passa på medan tid är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar