Frukt och stolthet

Egentligen borde jag vara samhällsmedveten och skriva om vad som händer runt omkring oss nu. Om människor på flykt som blir stoppade mot vad de hoppas på ett liv utan krig. Eller om terrorn och Putin. Eller om tiggande människor, mord, bränder och olyckor.
Energin har tagit slut, jag stoppar huvudet i sanden och låtsas som om inget händer. Bara det är katastrofalt, att som medmänniska blunda för allt det fruktansvärda. Om vi alla som har allt blundar för det faktum att så ofantligt många inget har av det vi har, trygghet, ekonomi, mat, rent vatten, kläder på kroppen och varandra så kan inte något bli bättre för de som inget har.
Politikerna måste ta sitt ansvar. Politikerna springer fram och tillbaka. Bestämmer och bestämmer om. Inget blir bra hur det än blir.

Det är svårt att fatta ett beslut och sedan stå fast vid det. Gäller även vissa som sitter i chefsposition. Så var jag som chef. Fattade beslut om vad jag ansåg vara ett bra och väl fungerande koncept. Lade fram beslutet till min personal som jobbade efter det. Så kom jag på något nytt som omkullkastade den ursprungliga planen. Personalen suckade och tittade uppgivet på mig. Ansåg mig många gånger vara en virrpanna.
"Hur ska du egentligen ha det"?
Jag var ingen bra chef. Jag insåg det då men inser det bättre idag. Mina barn sa ofta att jag borde gå en chefskurs. Tror inte att det hade hjälpt, jag hade fortsatt att virra runt bland personalen. Precis som en politiker.

Ibland är det svårt att veta hur vi vill ha det. Det vi dock vet är att vi inte vill ha det sämre. Inte tulla på vår egen bekvämlighet för att det ska gagna någon annan.

Pratade nyss med en politiker. Han ansåg att samverkan är viktigast av allt. Under tiden han talade med mig via telefonen gick han genom Stockholms centralstation. Där satt mängder med människor. Trötta och förvirrade utan att veta något om sin framtid. Människor på flykt. De fick frukt och vantar, berättade politikern och gick vidare mot sina politiska förehavanden gällande samverkan.

Vi som har allt vill oftast ha mer än vad andra har. Taxeringskalendern är ett bra sätt att se om grannen tjänar mer än vad jag gör. Då har jag möjligheten att ställa krav på min arbetsgivare, begära löneförhöjning för att ekonomiskt stiga upp ett snäpp, helst två eller flera, på penningastegen. Kanske köpa en finare bil. Eller leasa den för att på så sätt lura min omgivning att bilen är min egen. Uppcashad ur egen plånbok.
Byta bostad går också bra. Till något större och finare. Leka inredningsarkitekt. Eller ännu bättre, hyra en. Som pimpar upp och ställer i ordning.
För egen del har jag inget behov av någon taxeringskalender, jag är min egen och kan endast ställa ekonomiska krav på mig själv. Det kommer an på mig och ingen annan om jag ska dra in några extra slantar jämte det jag pensionssparat.

Jag känner mig bitsk idag. Det bubblar upp negativa tankar och känslor. Blir förbannad över att vi som har allt inte är mer måna om varandra. Hur svårt kan det vara att slå en signal, fråga varandra hur läget är, skicka ett kort, sms eller mejla. Stolthet går före förnuft.
Eller som min pappa alltid sa; Vi har det för bra, helt enkelt.

Idag räknar jag inte med så värst många likes för idag är jag obekväm. Det måste få finnas sådana dagar också och idag är en sådan dag.