Jamen visst. Vi tände också det första ljuset i advent. I morse, när vi åt frukost. Mot bättre vetande är ljusstaken i år som alla andra år fylld med eldfängd mossa eller lav som det egentligen är och inte mossa. Fönsterlav eller renlav, vet inte vilket. Plockat av mig själv, helt utan skogsägarens medgivande. Långsamväxande lav vilken egentligen inte borde få plockas.
Jag är medveten om problemet, därför plockar jag lite här och lite där, små tussar motsvarande 2 dl när skörden är avklarad. Som den naturaktivist jag är sparar jag laven år från år istället för att införskaffa nytt hela tiden. Tills den inte längre kan fräschas upp med hjälp av kallt vatten.
Nu är jag dock inte helt sanningsenlig, jag sparar laven mest av bekvämlighetens skull. För att slippa ränna runt i skogen på jakt efter ny vareviga år.
När vi var skogsägare brukade jag ta med mig ljusstaken ut i skogen och fylla den med lav på plats och ställe. Skogen låg precis bakom maskinhallen och där växte den mest perfekta toppiga lav som kunde inbringas.
Nu är det andra tider och laven får sitta kvar i ljusstaken då det är dags att plocka undan härligheten som då det är dags mest ger ett skräpigt intryck. Men för tillfället tycker jag allt pynt är bedårande vackert.
När jag gick i småskolan tillverkade vi elever våra egna små ljusstakar. Från träslöjden hämtades runda trätrissor där vi klistrade fast en liten ljushållare passande ett julgransljus. Torkade växter löv, kastanjer och guldstjärnor gav den där lilla extra touchen och konstverken placerades på våra bänkar. Ljus fick vi ta med hemifrån.
Varje fredagsmorgon släckte fröken det elektriska ljuset i skolsalens tak och salen lystes istället upp av små fladdrade lågor från våra ljusstakar.
Fröken pumpade upp tramporgeln och vi inledde den andäktiga stunden med religiösa julsånger. Sedan var det sagostund som innehöll berättelser om jungfrun som hette Maria, hennes grossess och väntade nedkomst.
Jag passade på under den svagt upplysta timman att lätta på bänklocket, pilla fram burken med Björnklister och slevade i mig med hjälp av den lilla spateln det mandeldoftande kletiga klistret.
Det var dåtidens mysstund med tillhörande godis.Nu duger det inte att ställa fram en burk Björnklister till ungarna när det är filmtajm. Läsk, chips och lösviktsgodis ska det vara, eller pizza.
När barnen var små och vi tände adventsljusen och åt frukost läste jag högt ur boken Marias lilla åsna. Jag vet idag inte om det var jag eller barnen som ansåg det trevligast. De satt i alla fall lydigt och lyssnade. Eller tänkte på annat, jag höll aldrig något förhör. Förhoppningsvis minns de stunderna med tända adventsljus, frukost och den högläsande mamman som angenämt. Eller så har de glömt alltihop, jag måste fråga om de minns när vi träffas nästa gång.
Mörkret är kompakt utanför fönstret. En storm är visst på väg in över landet. Mamma har varit ute i sin lilla trädgårdstäppa och surrat fast en avklippt gren vid altanräcket. Den ligger och väntar på transport tillsammans med övrigt trädgårdsavfall. Hon är av naturen född att vara ordentlig, min mamma. Det ligger inte i generna hos hennes avkomma, så mycket kan jag villigt erkänna.
I kväll är det den sista delen av tv-serien Bron. Det ska visst hända stor dramatik som kan påverka en eventuell följande omgång av serien. Det återstår att se om ett par timmar. Till det dricker vi glögg och äter hallongrottor fyllda med blåbärssylt. Hallonsylten står i kylskåpet i vårt andra hus som numera är avskärmat från vårt ordinarie hus på grund av ett öppet avloppsdike, därav hallongrottor fyllda med blåbärssylt. Ett par pepparkakor får trängas med grottorna på kakfatet. Hade jag en burk gammaldags hederlig Björnklister skulle jag bre ut ett tjockt lager på mitt pepparkakshjärta. Nu har jag dessvärre inte det utan får nöja mig med smör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar