Stormen Gorm har ställt till det under natten. Inställda tåg, avspärrade broar, bortblåsta tak och träd som lagt sig över parkerade bilar. Folk har gömt sig i källarförråd och allmänheten uppmanats till varsamhet.
Här hos oss har vi varit förskonade. Endast några harmlösa vindpustar som fått trädens grenverk att darra en smula.
Det var dock pudersnö på vår gräsmatta då vi hissade upp rullgardinerna i morse. Plusgraderna har fått snön att smälta och ute på vår väg finns den numera sedvanliga smörjan. Grannen kom klafsande för en stund sedan. Iförd gummistövlar. Han knackade på bara för att påpeka att det är lerigt på vägen. Han har befunnit sig på Gran Canaria i en månad och vi uppmuntrade honom att boka ny flygbiljett för att undkomma vår leriga väg. Med det nöjde han sig och fortsatte sin stövelvandring, oklart åt vilket håll han styrde kosan.
Det kom ett mejl. Sista chansen att idag boka en resa till Buenos Aires. En veckas skrivarkurs i Sydamerikas kulturmecka. Låter frestande. Men när tiden för avgång är inne har nog vår väg torkat upp och våren gjort sitt intåg. Då vill jag vara hemma och njuta av krokus och pärlhyacint.
Sedan blir det sommar och badsäsongen inleds. För de som vill bada vill säga. Som min franske svåger för att nämna några som inte går under benämningen badkrukor. Han älskar att bada, min svåger. Medan jag huttrande står på stranden frustar han sig fram i vattnet. Ömsom på mage ömsom på rygg. Jag har aldrig begripit mig på det där med att häva sig ner i iskallt vatten.
Som barn gick jag i simskola så som barn ska göra. Cyklade till badplatsen och bytte om i den dragiga omklädningshytten. Pojkarna kikade in genom kvisthålen och vi höll skrikande våra badhanddukar över våra helt platta bringor.
Simläraren uppmanade oss att ta ut simtagen. Inte vara rädda att få vatten i ansiktet och som lön för mödan förärades vi med simmärken som nålades upp på sammetssköldar.
Jag avskydde simskolan och jag har inte kvar ett enda ett av de slitsamt intjänade simmärkena. Om inte min mamma sparat dem så som hon sparar på allt annat som hon egentligen borde kasta.
Jag har ännu inte ringt min tandläkare för att åtgärda min söndertuggade tand. På tal om obehagligheter. Varje morgon lovar jag mig själv att lyfta telefonluren för att få till en träff. Varje kväll läger jag mig under täcket, släcker läslampan och lovar mig själv att när jag åter slår upp ögonen ska jag ringa det där samtalet.Jag vet att det inte finns någon återvändo. Allt kan bara bli värre än vad det är om jag inte tar mig samman. Därför ska det ske idag. Eller eventuellt i morgon.
Någon storm har inte drabbat oss. Det finns alltid något att känna tacksamhet över. Vardagsögonblick som en enkel fika med någon jag tycker om. Till exempel. Eller att jag gjort klart dagens skrivarbete och skickat till redaktionen. Därmed förvaltar jag resterande dagens timmar åt precis det jag behagar.
Kan inte bli bättre. En helt vanlig måndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar