Så har det gått ännu en dag. En dag av mitt liv som aldrig kommer tillbaka. Det händer ibland att jag önskar att tiden gick att återskapas. Vrida urets timvisare bakåt, varv efter varv, månad för månad, år efter år.
Mycket skulle jag göra annorlunda om möjligheten gavs att läsa det facit som jag skapat genom åren. Sätta röda bockar i marginalen men även guldstjärnor på ställen där jag skulle göra om precis allt det jag redan har gjort.
Jag har under eftermiddagen varit med min mamma till Norrköping på diverse uträttningar. Att göra en stadsresa tar oftast längre tid än vad som först beräknats. Innan vi for hem bjöd mamma mig på café. Äppelkaka med vaniljsås.
Jag tittade på mamma under tiden hon åt. Upptäckte att hon faktiskt blivit gammal. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare. Har på något sätt vuxit in i att hon åldrats. Men just idag kändes det påtagligt.
Hon verkade glad. Åt med god aptit och tyckte att även kaffet smakade bra. När vi var klara lade mamma sin hand på min axel, klämde till lite, log och sa att hon var glad att hon hade mig.
Jag nickade och svarade att vi är väl glada över att vi har varandra. Hon höll med, vi är glada åt varandra.
När jag kom hem funderade jag lite hur det blir den dagen jag inte längre har en mamma. Tänkte att jag hoppas innerligt att inte jag drabbas av någon dödlig åkomma och lämnar henne först. Då blir allt i fel ordning. Ändå händer det att föräldrar får begrava sina barn. En outhärdlig tanke.
Vi pratas vid i stort sett varje dag, mamma och jag. Har jag inte tid att titta till henne så ringer jag. Det blir ganska långa samtal för vi har alltid så mycket att dryfta om. Samtalsämnena tar aldrig slut oss emellan. Hon har lätt att skratta och jag älskar att berätta saker för henne som får henne att brista ut i skratt. Mamma är skojfrisk och besitter förmågan att krydda upp sitt eget personliga med en gnutta galghumor. De som inte känner min mamma kan anse det hela en smula besynnerligt men ibland kan just galghumorn bli befriande när något är jobbigt.
Mamma har även förmågan att ta dagen som den kommer och inte göra sig onödiga bekymmer över det hon inte själv kan vara med och påverka. Så har hon inte alltid varit, det har kommit med åren. Jag har själv kommit dithän, mycket av det opåverkbara i livet låter jag ofta bero eftersom jag inget kan göra åt saken. Men det krävs en hel del övning innan den konsten behärskas tillfredsställande.
Jag är glad att jag har en mamma som jag kan tala med varje dag. Rätt vad det är finns bara hennes tillhörigheter kvar. Hon lämnar ett helt liv efter sig, ett liv av saker hon samlat på sig under åren. Allt kommer att stå kvar precis som om inget har hänt. Ända till den dag då allt ska packas ner i kartonger och flyttas till en annan plats.
Kanske borde jag titta över mina egna persedlar medan tid är. Så jag inte behöver lämna allt åt andra när den dagen är inne. Problemet är bara att jag är så fäst vid mina saker, även små obetydliga ting som maken många gånger undrar över varför jag envist propsar på att ha kvar.
"Nostalgi. älskling, det heter nostalgi. Det påminner om det som aldrig kommer tillbaka. Sådant som glädjefyllt får mig att minnas".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar