Om det inte blåser så förtvivlat skulle vi ha suttit ute och druckit vårt förmiddagskaffe. Termometern visar några grader över 10 plusgrader och det känns som om det vore vår i luften. Det är endast julpyntet som påvisar att så inte är fallet.
Idag är det Finlands självständighetsdag. År 1917 blev finnarna fria från ryssarna och i vårt grannland firas det högtidligt och festligt med fyrverkerier och direktsänd teve. Själv ser jag ingen anledning till att delta i festyran även om jag anser det bra att landet inte behöver ha något med Ryssland att göra. Så länge Putin klamrar sig fast vid makten har Ryssland inget gott att komma med. Galna ledare har det i och för sig alltid funnits där ända sedan Tsarrysslands tid och inget lär bli bättre vad det verkar. Varken i Ryssland eller någon annan stans såtillvida inte mänskligheten tar sig samman.
För exakt fem år sedan denna dag hade vi en vinter så som en vinter ska vara vid denna årstid. Med ryggsäcken fylld med bullar och varm choklad begav vi oss ut på Göta kanal för en tur med våra sparkar. Min har jag köpt på loppis för 50 kronor. Maken har snickrat ihop sin på de sparkmedar han en gång hittade i skogen och släpade hem. Kan just undra vem som tappat sina sparkmedar i oländig terräng. Men maken gladde det storligen och så med ens fick vi plötsligt två sparkar i vår cykelbod. Nu står de där medan medarna blir allt mer rostiga.
Spark är ett ypperligt fortskaffningsmedel så till vida vägarna är körbara för detta muskeldrivna fordon. Minst lilla sandkorn begränsar framkomligheten och det slår både gnistor och stopp på medarna.
När jag var barn fick jag följa med min farfar på ett kalas i den Värmländska obygden. Farfar hade körkort, dock ingen bil. Därför fick det bli spark om vi skulle ta oss till och från kalaset. Från själva kalasandet har jag inga minnen av, däremot hemfärden. Det var en mycket kall vinterkväll med en stjärnklar himmel. Jag var nedbäddad under tjocka filtar och gungade fram och tillbaka för varje sparktag farfar gjorde. Lyssnade till hans andetag och såg den vita röken från våra andedräkter.
När vi kom hem var jag rödprickig över hela kroppen. Röda hund hade slagit till och jag förblev sängliggande till dess att mamma och pappa kom med sin svarta Volkswagen och hämtade hem mig.
Dagens barn får varken uppleva röda hund eller åka till kalas på en spark.
Något kalas eller julstämning blir det dock inte i år för våra bekanta i grannbyn. Igår brann hela deras gård ner till grunden. Nu står de där ledsna och chockade utan vare sig arbete eller bostad. Arma människor vad jag tycker synd om dem.
Vi vet så lite om vad våra dagar har att erbjuda oss. När kvällen kommer kanske förutsättningarna inte är de samma som då vi steg upp på morgonen. Det gäller att ta vara på varje stund för livet har ingen knapp att trycka på så vi kan få uppleva livets dagar igen i repris.
En dag kommer det att endast stå en spark i cykelboden. Eller ingen alls, de kan hamna på en loppis och säljas för 50 kronor styck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar