Mitt under mitt arbete slocknade ljuset. Datorn pep till och skärmen blev alldeles svart. Jag svor, högt och ljudligt. Mitt skrivjobb var inte sparat, en brist jag har, att inte med jämna mellanrum se till att det jag skriver sparas.
Grävmaskinen utanför på vägen var tyst och jag förstod omgående vad som var i görningen varpå jag klev i skorna för att gå ut och ge grävmaskinisten en skopa ovett.
Men vem kan gräla på en leende grävmaskinist som lägger armen runt mina axlar och garanterar att den avgrävda kabeln snart är lagad. Mitt hjärta smälte som en smörklick på en het potatis, det är något visst med grävmaskinister. De har en utstrålning som få.
Jag får medhåll av maken som i egenskap av grävmaskinsägare vet vad jag talar om.
Med eltejp fixas det mesta. Allt ifrån trasiga glasögon till ihopsättande av elkablar. Inte långt efter missödet satt maken och jag vid köksbordet och drack varm choklad medan mina nerver lugnade sig funderade jag över vad jag hade skrivit ihop.
Ordningen är återställd, likt eltejpens förmåga lyckades jag återskapa min artikel som nu ligger för sättning på redaktionen i Motala.
Att hetsa upp mig för ett elavbrott är en petitess i jämförelse med det som kan hända då olyckan är framme.
Det har nu gått två dygn sedan familjen i grannbyn stod och såg på när deras ladugård, maskinhall och bostadshus brann ner till grunden.
Idag fick de besök av Norrköpings Tidningar som ville veta hur det känns. De drabbade bad reportern att gå. Åka därifrån och lämna dem ensamma mitt i tragedin.
Då letade reportern istället upp en granne. Som berättade att det var hemskt, hemskt!
Det gör mig ont att människor i sorg inte får vara ifred från pressen. Visst är vi många som undrar hur familjen mår. Men vi behöver för den skull inte vara närgångna i vårt stora intresse av tragik.
Under gårdagen var detta med branden ortens stora snackis. Vilket är förståeligt. Det är inte var dag som en hel gård brinner upp i vår omedelbara närhet. Däremot anser jag att familjen nu bör få vara ifred med sina känslor och tankar om framtiden utan att någon reporter kommer och trycker upp sin kamera i ansiktet och vill ställa frågor av den som är förtvivlad.
En Facebookgrupp har startat ett insamlingskonto där den som vill kan vara med och bidra med hjälp och stöd till familjen. Det är behjärtansvärt och all respons visar att när det verkligen gäller ställer vi respektfullt upp för varandra.
Jag är tacksam över att min chefredaktör inte skickar iväg mig på sensationslystna uppdrag. Kanske någon gång i framtiden kan jag besöka den idag drabbade familjen och låta dem berätta om nystarten de får uppleva. För så kommer det att bli. När allt det praktiska tagit fart och de åter igen har förmågan att se ljust på livet. Men det kommer att dröja länge innan sorgen lagt sig och det gamla är återuppbyggt. Jag vet, jag minns, vi har också varit i den situationen att vi stått framför en nedbränd ladugård med förkolnade rester av våra djur.
Skillnaden för oss var att vårt hem var intakt, familjen i grannbyn har varken bostad eller arbete kvar.
Under söndagens gudstjänst i våra kyrkor hölls bön för familjen. Jag var inte där men jag ber ändå. Om att de ska få styrka och kraft att ta sig igenom allt det de har förlorat. Att de mitt i allt ska känna glädje över att de har varandra. Inget är viktigare än just det. Att de har varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar