Bland det bästa jag vet är att skriva brev och sedan få ett svarsbrev. Känslan när det ligger ett kuvert med mitt namn på i brevlådan är svårslagen. Att sedan få sprätta upp kuvertet och ta del av innehållet finner jag mycket förnöjsamt. Om det är ett trevligt brev med glädjande innehåll om smått och stort vill säga.
Tyvärr är tiden för skrivna riktiga brev näst intill förbi. Det är endast min moster Karin som då och då skriver ner några innehållsrika rader till mig, annars är det mejl och sms som numera gäller gäller.
När jag gick i mellanstadiet ordnade fröken med brevvänner till oss barn. Skolor runt om i Sverige skickade listor där barn antecknat sig för att få sig en brevvän. I Kamratposten och Lyckoslanten fanns det en sida där barn efterlyste andra barn som ville bli deras vän på pränt i kuvert med frimärke.
Det florerade även kedjebrev som utlovade att om ingen bröt kedjan skulle brevhögen växa sig till oanade höjder. Ibland var det tuggummi som gällde i breven. Flera hundra tuggummin kunde bli mina, bara jag inte bröt kedjan.
Under 1990-talet fick jag också kedjebrev. Men där var innehållet något helt annat. Bröts kedjan skulle jag dö eller någon ur min familj drabbas av hemska plågor. Dessa brev åkte oavkortat direkt in i vedpannan och förvandlades till aska och sot.
I går kväll fick jag en länk av vår dotter. Hon hade sett en artikel om ett blivande kedjebrev som en konstnär vid namn Frida Klingberg som bäst håller på att skapa.
Hennes ambition är att flatlusen ska räddas och det kan endast ske om vi skickar flatlöss till varandra via kedjebrev.
Både Danmark och Australien håller på att mista hela populationen av dessa löss och nu är även Sverige på god väg att bli flatlusfri. Vilket till varje pris måste förhindras, anser konstnären.
De som frivilligt anmäler sig som värddjur åt flatlössen kommer att bli ett ambulerande naturreservat där lössen placeras på lämpligt ställe. Armhålan går utmärkt vilket jag själv anser vara den bästa platsen. Många i min omgivning skulle inte reagera lika negativt om jag ständigt kliade mig i armhålan istället för i skrevet.
Konstnären jämför flatlusen med vargen. Många anser vargen som besvärlig och borde utrotas, så även flatlöss. Själv föredrar jag varg framför flatlöss.
Frida Klingberg ratar rakhyvel och anser att behåringen på det onämnbara stället ska vara kvar. Att raka de ädla delarna är jämförbart med att skövla regnskogen och är ett direkt hot mot flatlöss.
Konstnären menar att hennes flatlusprojekt är både ett konstprojekt och ett naturvårdsprojekt. Det sista kan jag till viss del hålla med om, jag ser däremot inget konstnärligt i att bära flatlöss.
Jag läste upp artikeln för min make. Han såg smått förfärad ut och den enda kommentaren han fällde var att han ansåg att vissa människor har för lite att göra om dagarna. Därav uppkomsten av märkliga projekt. Jag hävdar däremot att det måste läggas ner mycket energi och stor möda att komma på idén med att bevara flatlusen och omvandla bevarandet till modern konst.
Om någon känner att han eller hon vill bidra till att detta konstverk tillika naturvårdsarbete ska fortlöpa undanber jag mig att få några brev hemskickade till min adress. Men helt vanliga lusfria brev med trevligt innehåll tar jag däremot tacksamt emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar