Summa sidvisningar

torsdag 3 december 2015

En syrligt doftande surdeg och en kreativ konstnär


Detta har varit en dag då jag flängt som en skottspole fram och åter. Vissa dagar är mer hektiska än andra men i morgon väntar en dag som är vikt för mig, endast för mig.
Mellan alla åtaganden har jag på präktigt manér bakat vörtbröd. Ingen riktig jul utan hembakat läste jag i en veckotidning när jag satt i ett väntrum på sjukhuset förra veckan.
Tidningen innehöll läckra recept på läckra bakverk och dignande julbord. Timman var sen och jag var helt ensam i väntrummet. Bakom den stängda dörren hörde jag röster, maken skulle röntgas och jag blev hänvisad att sitta och vänta på obekväma stolar.
Bläddrade i tidningen och frestelsen föll över mig att riva ur receptsidorna och stoppa hela härligheten i min ryggsäck. Modet svek mig. Att riva bort sidor ur ett väntrums veckotidningar är en förbjuden handling så jag avstod. Dessutom var det så tyst i röntgenavdelningens tomma korridorer att jag var rädd att det ritschande ljudet som uppstår när ett blad rivs ur en tidning skulle eka mellan väggarna. Kanske kalla på uppmärksamhet så någon ilsken person i vit rock skulle komma och huta åt mig.
Jag får helt enkelt klara mig med den receptsamling som jag införskaffat mig på legalt sätt.

Vörtbrödet är bakat på surdeg. Surdegen har jag under ett dygn matat och fått på bra humör. Jag har en genväg att tillgå då det gäller surdeg. Köper kultur som får ha sin hemvist i frysen. Då det är dags att starta upp en surdeg krävs endast ljummet vatten och fint rågmjöl som blandas med kulturen. Efter ett dygn är mognadsgraden helt perfekt och inga missöden med surdegar som kan vara känsliga degar uppstår. Sedan är det bara att baka det som behagas. Idag blev det således vörtlimpor.

När jag har det som mest omkring mig önskar jag att jag ägde begåvningen att måla. Tror att hobbymålning är en ganska fridfull sysselsättning. Blanda färg och föra penseln över ett vitt ark och se hur vackra motiv växer fram. Kanske är det endast en illusion, att skapa kanske krävs ett stort mått av skärpa som kan verka stressande för den redan stressade.
Jag är av födseln totalt obegåvad då det gäller skapande med mina händer. Det enda jag kan rita är grisar och den förmågan har aldrig imponerat på mina åskådare.

När min mamma packade ihop sitt bohag och flyttade från Värmland till oss östgötar fann jag i hennes gömmor två konstverk som jag egenhändigt knåpat ihop och förärat min farmor någon gång i slutet av 1950-talet. Min farmor dog när jag var sex år gammal så min korta kreativa konstnärsbana började och slutade där och då.
Jag blev rörd till sinnet när jag upptäckte att de båda alstren omsorgsfullt och varligt packats ner och sparats fram till nutid. Kan dock inte påstå att det är några vackra skapelser min mamma har återbördat till konstnärinnan. Men betydelsefulla har de ändå tyckts vara eftersom de finns kvar efter så många år.

Kanske jag ska fråga på biblioteket om jag kan få ha utställning med mina alster. Ska ändå dit och göra ett reportage om deras flytt från gamla lokaler till nya. De kanske behöver ha en utställare när det blir nyöppning. Får fundera ett litet tag på det här med utställningen. Jag återkommer med rapport när frågan avhandlats med Norrköpings kommun. Om det är för många surdegar i skaran av beslutsfattare kan det mycket väl hända att det inte blir något bidrag till festligheterna från mitt håll. Det går dock aldrig att vara helt säker på den saken. Spännande tider är att vänta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar