Vaknade i natt och kände att min mage var i olag. Antagligen på grund av den danska osten. Ty att strax innan sänggående sätta i sig en dansk ost vars doft kan ha ihjäl en oxe får konsekvenser.
Emedan magen rumsterade om låg jag och funderade på smeden jag träffade under dagen. På hans hund som var stor som en mindre häst.
Mitt förhållande till främmande hundar är spänt. Upprinnelsen till min reserverade hållning blev den gång då jag utan att vara provocerande blev huggen av en galen hund, helt utan förvarning satte hanhunden tänderna i mig precis som han gjort med andra före mig.
Nu verkade smedens hund inte vara av den bitska sorten. Tvärt om. Den utsåg mitt knä som sin plats för att vila sitt enorma huvud i. Jag kände mig okoncentrerad och besvärad under intervjun med hundens husse men vågade inte annat än sitta stilla och låta hunden sova. Först hade den för avsikt att krypa upp helt och hållet i knät men där satte jag stopp. Hellre hade smeden fått satt sig i mitt knä än hans enorma hund.
Mina nattliga tankar vandrade vidare från hund till konst. Då jag körde till Rejmyre för att träffa smeden och hans jycke fick jag se något ytterst märkligt. I en vacker furuskog var svartmålade stolar upphängda på tallarnas stammar. Nyfikenheten fick mig att vända bilen och köra fram till platsen för att på närmare håll ta reda på vad det hela rörde sig om. Någon förklaring gick ej att finna därför googlade jag när jag återvänt hem.
Det är en konstinstallation som Finspångs kommun köpt in. Säkert inget billigt köp ehuru konst kostar pengar.
Två konstnärer har samlat in trästolar, målat dessa med svart färg och hängt upp dem i Rejmyreskogens tallar. Verket heter "Frekvens Tre - en installation om att lyfta det fria samtalet".
Jag begriper mig inte på det hela men det är säkert andra konstskådare som gör. Var och en är salig i sin egen uppfattning om saker och ting.
Det låg en timmervälta på skogsvägen bredvid konstinstallationen. Någon virkesmätare hade varit före mig och mätt in vältan. Den tillhörde Södra skog och väntade på timmerbilen.
Jag satte mig en stund på timmervältan och kände hur det doftade som det doftade av min pappa från den. Kåda, trä och skogsluft. Virkesmätare Uno som förutom att mäta in timmer släpade runt på mig när jag var barn då han jobbade. Vi satt med våra termosar och mackor på inmätta vältor och åt av vår medhavda förning. Pappa och jag, vi två. Fragment av barndomsminnen flyter ihop och bildar en helhet. Föräldrakärlek som är gränslös. Barnets trygghet på en timmervälta. Så lite ett barn vet om vad de fria samtalen kan innebära. Rättigheter och rättvisa men även kränkningar.
Jag blundade och tänkte på pappa. Kände hur mycket jag saknar honom. Pappa var för fria samtal. Han sa alltid vad han tänkte och tyckte, fritt ur hjärtat. Det behövdes inga svartmålade trästolar upphängda i några tallar. Han klarade av det fria samtalet utan inslag av kränkningar. Inte heller behövde han ta hjälp av någon konstig konstinstallation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar