En ko i Bangladesh och en burk te från Indien

På ett par dagar har snön sjunkit undan och något som liknar vår börjar infinna sig. I alla fall tycker småfåglarna det som börjar förbereda sig med allehanda små kvitterläten. De begriper inte bättre, än är det vinter, eller också är de felprogrammerade. Svårt att säga vilket.

Isen ligger tjock och stadig på Glan. Vår sjö som plötsligt blivit internationellt känd. När varken Österrike, Polen, Ungern eller Litauen kunde bidra med säker is fick Glan bli det bästa alternativet då EM och VM i isjakt ska avgöras. Tydligen ska tävlingarna pågå under några dagar om jag är rätt informerad och tävlanden från hela världen är representerade.
Eftersom jag inte varit hemma under dagen har jag gått miste om att beskåda äventyrligheterna men det kommer en morgondag som förhoppningsvis ger mig nya möjligheter.

Dagen inleddes med ett besök hos en gårdsmäklare. Inte för att vi ska sälja eller köpa någon gård utan hela besöket var jobbrelaterat.
Det är hårda tider för både de som vill köpa och de som ska sälja. Mäklaren befinner sig mitt emellan och ska göra allt som står i dennes makt att affären blir av.  Bankerna håller stenhårt i valutan och kräver kontantinsatser som inte liknar något.
Värst är det för de mjölkbönder som önskar sig ett annat liv än att slita ut sig för nära nog ingen lönsamhet. Vem vågar satsa på mjölkproduktion i dessa dagar?

På tal om kossor så fick maken en egen ko i födelsedagspresent av sin dotter med familj. Några bekymmer med att sköta kon har han inte blivit pålagd, däremot ska kon göra nytta i Bangladesh. Sonen med familj förärade honom en bikupa i ett annat fattigt land och det är presenter som gör skillnad. En bra idé som vi kommer att ta efter då det hädanefter ska inhandlas presenter.

Jag satt i min tragiska ensamhet under en kvart och funderade över dessa båda gåvor i ett öde köpcentrum mitt i Norrköping efter det att jag var klar med gårdsmäklaren. Jalusierna var neddragna vid samtliga butiksdörrar och där innanför rustade sig köpmännen för dagens första kunder. Rea över allt. Röda plakat som manade till inköp för en billig penning. Även jag skulle in i en av butikerna, dock ej för att handla på rea. En burk med chai latte stod ensamt nedtecknad på inköpslistan.

Vi är ett konsumerande släkte. Känns livet trist blir allt mycket gladare om vi fyller kassar till bredden med onödiga nödvändigheter. Jag funderade där jag satt om den som jag gärna skulle vilja ge en ko, gris eller en get kommer att bli glad över gåvan. Är inte helt övertygad om det. Jag tror att det är enbart vissa personer som uppskattar att få en gåva som någon annan har nytta av.

Maken blev i alla fall glad över sin ko och sin bikupa. Han har allt han behöver och mer därtill. Det här var gåvor helt i hans anda, gammal bonde som han är och i sitt inre alltid kommer att vara. Nu kan hans gåvor bidra till att någon fattig familj får det bättre tack vare det som han själv sysslat med i hela sitt vuxna liv. Kanske inte biodlare precis även om han i sin ungdom hade bikupor på hobbynivå.

Den gången jag fyllde 50 år avsade jag mig presenter. Jag ville istället ha en gåva som gick till forskning i spädbarnsdöd. Några anammade min önskan medan andra tyckte det var en märklig 50-årspresent. Det var till och med så svårt för vissa att jag fick pengar i ett kuvert så jag kunde ordna saken på egen hand. Vilket jag också gjorde. Det kändes bra att få vara med och bidra till en otroligt viktig forskning i en mycket tung fråga.

Nu är vi inte präktigare än att vi tar på oss spenderbyxorna och shoppar loss lite då och då. På IKEA till exempel. Vi har i eftermiddag släpat hem ett skåp ämnat att pryda sin plats i vår tambur. Plus lite annat som jag ansåg att vi helt enkelt var tvungna att ha. Under vår IKEA-vandring ägnade jag varken kon eller bikupan som ska göra nytta i fattiga länder en enda tanke.
För övrigt smakade min nyinköpta chai latte förträffligt gott.