Jag lurar på att starta ett transportföretag. Sjuktransportföretag. Sedan 28 januari 2015 tycker jag inte att jag gjort annat än kört sjuklingar fram och åter för att de ska hamna i de läkarvetenskapliga händerna.
Lunginflammation, njurstensanfall, brännskadade lår, bukoperation och så mammas fucking cancer. Samtliga till mig närstående patienter kan känna sig tillfreds med att det i alla fall finns en i deras omedelbara närhet som kan se till att de kommer under vård samt hämta ut medikamenter på apoteket.
Nu ser vi dock framåt. Mamma har idag fått sin dom på den framtida behandlingen av en trevlig läkare som talade till henne som om hon inte var kapabel att förstå vad som yttrades. Mamma nickade och tyckte allt skulle bli så bra. Jag satt bredvid som en uppgiven hög och torkade mig i ögonen och snöt mig om näsan.
Mamma som är rädd för elektriska apparater av alla de slag, ledningar fyllda med ström, att få influensa samt bli kapad på grund av en felringning på henne telefon. Men när det gäller är hon stark som en uroxe och räds varken skalpeller eller människor i vita rockar. Beundransvärda lilla 48 kilos fågellätta kvinna.
Idag har jag förutom kört till och från sjukhuset i Linköping även hunnit med att göra ett "hemma-hos-reportage". Att bli insläppt hos vilt främmande människor och se hur de inrättat sin boning är ett privilegium. Jag gick från rum till rum och blev förevisad innehållet i deras garderober, köksskåp och fick fullt påklädd kliva in bakom glaset till den rökfärgade duschkabinen för att få känna av atmosfären och se hur kakelplattorna glittrade.
De hade även en jacuzzi med plats för två. Inget går upp mot ett sådant badkar, sa de och jag tyckte de såg medlidsamt på mig när jag berättade att vi icke har en sådan tingest i vår ägo hemmavid.
Jag förde upp handen mot munnen och log lite diskret. Ty minnet kom över mig då maken och jag, ivrigt påhejade av våra barn, i en släng av storhetsvansinne gick och köpte oss ett trevåningshus på nära 300 kvadratmeter. Med tillhörande jacuzzi.
Maken och jag låste in oss i badrummet när vi packat upp samtliga flyttkartonger. För att komma in till jacuzzin fick vi först passera vårt dressingroom med rosa mjuk och fluffig heltäckningsmatta. Tappade upp ett bad och tömde därmed varmvattenberedaren på dess innehåll. Levande ljus och bubbel i glaset. Så kröp vi ner och vred på de masserande vattenstrålarna. Jag hade köpt och lagt i några väldoftande badbollar innehållande torkade rosenblad som vackert och stämningsfullt vecklade ut sig i det varma vattnet. Det var härligt, lyxigt och helt enkelt underbart. Som i en film, ungefär.
Lyckan varade i cirka tio minuter. Vi hann därmed inte inleda några som helst amorösa övningar ty mitt i romantiken kom något flytande på vattenytan. Stora, nästan svarta, flera decimeter stora flagor av något oidentifierbart fastnade på vår hud och det luktade vidrigt. Skräckslagna flög vi upp ur badet och stirrade förfärade på det allt mer grumliga vattnet. Vi insåg snart att vi badat i föregående husägares avlagda hudrester, tvål och en gång i tiden väldoftande badoljor som när vi undertecknade husköpekontraktet hunnit härskna.
Därmed var det slutbadat för vår del. Karet måste göras rent och maken varnade mig för att vistas i samma rum som badkaret när jag försökte tömma det på vatten eftersom det kunde finnas risk att få en släng av legionärssjukan. Det gemensamma beslutet blev att vi aldrig mer skulle befattade oss med vår jacuzzi.
Tre år därefter sålde vi hus och jacuzzi och vad badkaret med inbyggd massageutrustning gick för öde till mötes har vi aldrig forskat något närmare i.
Det där tänkte jag på när jag idag gjorde "hemma-hos-reportage" och såg ur husägarnas ögon lös av stolthet då vi stod och betraktade deras jacuzzi.
Det finns annat i livet som är viktigare, tänkte jag också. Tog fram min kamera och tog de bilder jag behövde för min artikel. Tackade för vänligheten och åkte hem till maken som satt och väntade på mig i vårt compact living utan jacuzzi. Han hade köpt semlor och kokat mjölk.
Livet är allt bra gôrgôtt trots en del vedermödor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar