320 miljoner kronor på lyxresor, krogbesök, nakenuppträdande och konferenser. Kommunals anhängare droppar av en efter en. Pamparna bockar och niger. Ber om förlåtelse och utrikesministern synas i bostadssömmarna. Klotet är i en rejäl rullning.
Tobleroneaffären står sig blekt mot det som nu nystats upp. Det har fifflats och lurats i alla tider. Mycket vill ha mer och de som inget har får försöka vara nöjda ändå.
Själv har jag under alla bakomvarande år och till döddagar fortsatta betalat min skatt utan att knorra. Eller nej, det var inte sant. Jag knorrar varje gång. Har bestämt mig för att då det är dags vill jag boka sviten på vårt äldreboende Vickelbygården. Om de vill ta emot mig vill säga. Det är inte det lättaste att få ett vårdboende för gamla och skröppliga i dessa tider. Även om det betalats skatt i det oändliga.
Var och träffade en kvinna idag. Vi satt i hennes kök och åt äppelkaka med vaniljsås. Ett litet hus i skogens bryn. Långt borta från lyx och flärd. Så befriande!
Hon älskade livet och dess enkelhet, sa hon.
Jag ville sitta kvar i hennes kök. Hällde på mer vaniljsås över äppelkakan och lyssnade till hennes berättelse om hur det gick till när hon köpte sitt lilla hus. Det var som en saga med lyckligt slut.
Jag skulle fota hennes hästar. De var närgångna och ville hälsa. Bilderna blev inget bra. Jag är rädd för hästar om jag vistas på samma sida av det elektriska stängslet som dem. Ägarinnan lovade att om jag kommer tillbaka ska jag få rida. I vår.
Törs inte, svarade jag och kände hur svetten rann utefter benen under mina dubbla lager långkalsonger.
Vi beslutade gemensamt att jag istället ska få åka häst och vagn.
Försökte backa undan men hästarna följde efter. Nosade på min kamera, på mina händer och mot mitt ansikte. Jag ropade på hjälp och flydde med hästarna springande efter mig.
Vissa jobb är farligare än andra.
I morgon ska jag till sjukhuset med mamma. Det är också skrämmande. Framtiden är oviss. Till våren ska jag plocka en stor bukett vitsippor och ge henne.
När det blir sommar ska vi sitta på vår altan och dricka kaffe. Se ut över Glan och sjöfåglarna. Det vill jag så gärna göra tillsammans med min mamma. I all enkelhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar