Dagens sista samtal och en korv med chili

En lång dag är näst intill slut. Ett par timmar till och jag ligger nerbäddad under bolster.

Vi for tidigt i morse, mamma och jag. Hon hade omsorgsfullt packat väskan. Necessär, lektyr, korsord, penna och läsglasögon. Samt plastpåsar. Mamma går aldrig utanför dörren utan plastpåsar i väskan. Hon kan hitta något efter vägen som kräver en plastpåse, så resonerar min mamma.

Inskrivning och en för henne iordningställd säng. Blodprov och röntgen. Samtal med sjukgymnast och sedan lunch. Dillstuvad potatis och isterband. Chokladpudding till efterrätt.
Ett nytt samtal. Denna gång med narkosläkaren. Han såg sträng ut och hade ljusrött skägg. Log inte en enda gång.
Eftermiddagsfika. Kaffe och två skorpor var. Två till mig, två till mamma. Ny väntan.
Middagsmat. Fisk och potatis. Äppelkräm till efterrätt. Landstinget kan det där med att servera goda måltider, sa mamma.

Så kom han till sist. Kirurgen. Dagens sista samtal. Han lade upp det ena benet över det andra. Byxbenet kanade upp och jag såg att han hade randiga strumpor i glada färger. Han tittade på mamma och log. Många gånger log han. Hans ögon var blå och mycket snälla.
Hans händer såg mjuka ut. Korta naglar och ren hud. Händer som inte hade en tillstymmelse till att darra. Jag sa det till honom. Dina händer darrar inte, sa jag.
Han skrattade. Lite sneda framtänder. Höll fram båda händerna och visade. Nej jag darrar aldrig, sa han och fortsatte att skratta. Vi skrattade tillsammans, kirurgen, mamma och jag.

Det är en högriskoperation det här, sa kirurgen när vi slutat skratta.
Vi nickade, mamma och jag. Vi vet det, sa mamma. Men jag lägger det i Guds händer och litar på att du vet vad du gör.
Kirurgen skrattade igen, sa att de är ett bra team, han och Herren. Resten får du klara av själv, fortsatte han. När jag har gjort mitt, då börjar ditt jobb.

Han lovade att sy snyggt. Han var en fena på att sy. Det var i alla fall vad han påstod. Vi tog varandra i hand och jag kände att hans händer var lika mjuka som de såg ut att vara. Jag tittade på fingrarna med de korta naglarna. Fingrar som ska göra allt bra.

Kirurgen lovade att ringa mig. I morgon, på seneftermiddagen. Medan mamma fortfarande sover.
Jag frågade om mamma riskerar att dö. Ja, svarade han. Den risken finns. Han var rak och ärlig. Tittade mig i ögonen och log på nytt. Men han log med stängd mun. Det var inte samma leende som tidigare. Det var ett allvarligt leende men det kändes ändå tryggt.

Jag tog på mig jackan och krängde min ryggsäck över axlarna. Vi kramades länge, mamma och jag.
Hon sa att hon älskar mig och jag sa att jag älskar henne. Jag hörde att hon snörvlade till.
Vi hörs inte i morgon, kanske på onsdag men vi ses väl på torsdag.
Det gör vi mamma. Vi hörs på onsdag och ses på torsdag.
Mamma vinkade när jag gick. Vi ses på torsdag, mamma, det gör vi!

I sjukhusets cafeteria köpte jag en korv med bröd. Det var chili i korven. Stark så näsan började rinna. Jag snöt mig i servetten som luktade senap.

Körde hem i mörkret. Fuck cancer, sa jag rakt ut mot vägen som lystes upp av strålkastarljuset.

När jag kom hem hade maken kokat te och dukat fram våra fina gammaldags tekoppar. De vi brukar dricka te ur vid speciella tillfällen. I kväll var ett sådant tillfälle.