Ett hjärta till alla och en undanhängd dammvippa

Min av veckans favoritdagar är söndagar. Vet egentligen inte varför, om det är det tredje budordet som ligger bakom eller ej låter jag vara osagt. Söndagar är hur som helst sköna dagar.
I dag torde dagen vara extra festlig eftersom det är en dag då vi skänker varandra hjärtan och bedyrar vår kärlek och vänskap med blommor och choklad.
Själva har vi ätit nybakade muffins, det fungerar utmärkt bra det också.

Alla hjärtans dag är floristernas dag. Övriga handelsmän får också till viss del vara med och dela på det konsumenterna pytsar ner i kassaapparaterna. Under en veckas tid har jag blivit översköljd med mejl och sms där jag uppmanats att handla till någon jag håller kär.

På tal om handelsmän, vi åkte förbi vår lokala matvaruaffär i fredags kväll. Klockan var nästan 22 och på parkeringen stod en och annan bli. De automatiska dörrarna åkte fram och tillbaka, folk traskade in och ut.
Jag funderar över varför mataffärer måste hålla öppet mellan kl. 08.00 till 22.0 varje dag året om och vad det är som har drivit fram dessa öppettider. Vi konsumenter förmodar jag. Stressen i vardagen har medfört att vi inte längre kan gå och köpa vår mat mellan klockan 09.00 och 18.00 vardagar, 09.00 och 13.00 lördagar. Söndagar stängt. Så som det var i forna tider.
När jag var barn var vi aldrig utan mat.  Trots att Konsum inte hade dessa långa varjedagsöppettider.

Kan det ha med att det inte längre finns några hemmafruar. Dessa hemmaarbetande kvinnor som släpade hem fyllda kassar med föda. Hemmafruarna har för länge sedan hängt av sig sina förkläden och kastat sig ut i det riktiga arbetslivet. Att vara hemmafru blev på 1960-talet ett skällsord. En hemmafru satt och drack kaffe och rökte cigarett med sina andra hemmafruväninnor. Om de inte låg på divanen och läste veckotidningar. Eller dristade sig till att låna tonårsdöttrarnas magazin Mitt livs novell som såg dagens ljus 1964 då det ännu fanns en och annan kvarvarande hemmafru.

Nu är ordet hemmafru språkmässigt nästan utmönstrat och har än idag en klang av skällsord över sig. Liknas med ekonomisk fångenskap, maken drog in pengarna medan hemmafrun fråntogs all stimulans och förmåga att utveckla sig själv. Fram till den dag då många med Alva Myrdal som förebild kastade dammvippan och började arbeta och få egna pengar.

I dessa feministiska tider kanske jag får på pälsen om jag säger att hemmafruarna hade en viktig roll i familjelivet. Dessutom var hon en allkonstnär att skapa trivsel, allt ifrån att lappa barnens, sina egna och makens kläder till att baka, laga husmanskost, hålla hemmet rent, tvätta, stryka och ta emot barnen när de kom hem från skolan. Att ligga på latsidan var inget för en hemmafru.
Jag är ute på hal is nu, men hävdar ändå att stressen var mindre då när inte allt behövde pressas in i ett schema där jobb och praktiska hemmasysslor skulle hinnas med. Utmattningssyndromet var ännu inte uppfunnet.

Jag har inga ambitioner att önska dagens kvinnor tillbaka till hemmafrustadiet. Det vore förfärligt om kvinnans plats skulle återinföras att vara vid spisen. Men jag känner en djup sorg över att samhället blivit så uppskruvat för både män och kvinnor att de blir stressade och sjuka av att inte hinna med allt som måste hinnas med. Både i yrkeslivet och hemma. Dessutom arbetar många kvinnor och män långa dagar i affärer med långa dagliga öppettider så alla ska hinna med att handla mat efter avslutad arbetsdag då barnen hämtats på förskolan, middagsmaten avklarats och småttingarna nattats.
Det är en av anledningarna till att jag självutnämnt mig till att bli städerska hemma hos vår dotter med familj en dag i veckan. För att avlasta och låta helgerna bli en dag då de kan tillbringa mer tid med varandra. De får i sin tur som tack då dagen är inne ta hand om mig när jag blir gammal och orkeslös.

Det eviga ekorrhjulet fortsätter oavbrutet att snurra, för både kvinnor och män. Alla veckans dagar måste gå ihop. Jag vet hur det är, har själv varit en del i det snurrande hjulet. Till den dag då utmattningssyndromet slog till och nära nog splittrade sönder våra liv. Det tog lång tid att läka skadan, i mitt arbete blev jag ersatt av någon annan. Något tack från min arbetsgivare hörde jag aldrig för väl utfört arbete. Däremot skrev han nöjd och belåten på min avskedsansökan. Jag blev endast ett problem mindre, glömdes bort men jag fick till sist möjligheten att starta ett eget företag.

Jag har lämnat ekorrhjulet, är numera något av en hemmafru mellan varven då jag inte är ute på mina frilansuppdrag. För även en hemmafru behöver ut och lufta på sig lite då och då. Det är bra för min personliga utveckling.