I går kväll nyttjade maken och jag vår julklapp. Tapas i baren och The Real Group på scenen i Linköping Konsert & Kongress. En fantastisk kväll med en lika fantastisk underhållning.
I publiken 80 % unga, resten medelålders. Vilka den senare gruppen så fort tillfälle gavs ägnade sig åt sina mobiltelefoner.
När konserten var slut klappades det hejvilt i händerna och som seden är framförde gruppen ett par extranummer. Handklappningarna fortsatte därefter lika ihärdigt och jag blir alltid lika förvirrad då jag är på konsertuppträdande. När ska publiken sluta klappa händerna? När är det dags att resa sig för att gå hem? Men som en osynlig signal mellan artisterna och publiken vet alla ändå då det är dags att bege sig var och en till sitt.
När vi kom ut på parkeringen var det näst intill snöstorm. Stora flingor vräkte ner och gjorde gatubelysningen dimmig och otydlig. Utanför entrén väntade bussar till den mer långväga publiken. Jag önskade att vi också fått sätta oss i en buss och åka hem. Varmt och tryggt på hala vägar. Maken påminde mig om att allt som oftast blir det en bit att gå då bussen stannat vid ändhållplatsen och tömts på resenärer. Så sant och jag insåg att vår egen bil var bäst.
När filmen Tatanic gick upp på bioduken åkte dottern, sonen, maken och jag samt våra grannar in till Norrköping för att se den. En kompis till sonen följde med även han medan vår yngsta dotter stannade hos sonens kompis för att leka med hans småsyskon under tiden vi var borta.
Det var en vacker vårkväll. Jag hade hängt ut tvätt på vindan och plockat fram vårskorna. Vi körde de fyra milen in till staden och bänkade oss sedan i biosalongen med popcorn och läsk. Den som sett filmen vet att den är väldigt lång men underhållande som snyftfilm.
Rödögda och med snoriga näsor klev vi då filmen var slut ut från Filmstaden och möttes av ett snöoväder av sällan skådat slag. Vi skottade fram våra bilar och påbörjade hemfärden till Vikbolandet på helt oplogade vägar. Sikten var obefintlig, likaså bilarnas hastighet som på sin höjd höll styrfart.
Då vi nådde landsbygden tog de smala och krokiga vägarna vid. Grannen körde i diket och vi fick stuva om barnaskaran till vår bagageutrymme så samtliga fick plats i vår bil. När vi skulle fortsätta färden tog vi oss inte uppför de backiga vägkrönen utan blev tvingade att kliva ut i våra fina vårskor och putta på.
Hemfärden som normalt brukade ta ca 45 minuter i anspråk tog timmar. Till sist var vägen oframkomlig och vi fick till fot pulsa oss fram till en stuga och väcka upp de boende som släppte in oss och kokade en kanna te. En traktor tillkallades som fick åka före oss och spåra ända vägen hem.
Vår yngsta dotter fick övernatta hos sonens kompis och vi fick i vår tur bädda ner kompisen i vår gästsäng. Att hämta och lämna våra barn till deras rätta boenden var inte att tänka på.
Idag minns jag endast fragment av filmens innehåll. Däremot minns jag hemfärden med tydlig skärpa.
Nu skiner solen, skulle kanske ta och passa på att gå ut en sväng i det vackra vädret. Det går inte att känna sig helt säker på vädrets makter, om ett par timmar kan det vara full snöstorm. Ännu har jag inte tagit fram mina vårskor ur vintergarderoben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar