En vecka har gått och nu ska lånehunden lämnas tillbaka. Återgå till att bli ledarhund med uppdrag att jobba. I och med detta är det slut med våra gemensamma skogspromenader.
Småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar har varit i varmare breddgrader. Solat och badat. Vilket är dem väl förunnat. Nu möter de åter vardagen med allt vad det innebär. Och vi blir hundlösa.
En flaska sött och starkt är utlovat som tack för kreatursskötseln såsom förutom hunden har omfattat fiskar och råttor.
Maken och jag följer ett spännande drama på televisionsapparaten. Handlingen utspelar sig i en fransk småstad. Huvudpersonen är en försupen frånskild man som när han inte var försupen bilade från Storbritannien till Frankrike med fru och ett litet barn. I närheten av den franska småstaden havererar deras bil och de blir tvingade att ta in på hotell medan bilen repareras. Utav någon anledning som ännu inte framkommit bortrövas den lille gossen och återses aldrig mer. Handlingen hoppar från dåtid och nutid och under dessa tider har som sagt mannen skiljts sig från kvinnan och tagit till flaskan för att bedöva sorg och frustration.
I nutid har han själv inlett ett slags efterforskningsarbete för att få tag i sin son och inget vet än hur dramat ska sluta. Vi är på kapitel fyra av åtta så än finns tid till en rafflande upplösning.
Våra tankar förs tillbaka till den gång då vi själva bilade till Frankrike. I vår Ford Transit med dubbelhytt stuvade vi in packning samt våra tre barn i åldrarna tio, fem och bebis.
I närheten av en fransk småstad gick bilen sönder. Mitt i natten dessutom. Men dess för innan hade vi i en italiensk småstads trånga gator kört in i ett järnrör som spärrade ett gatuarbete och fläkt upp ett hål i sidan på transitens lastutrymme. Vi tätade med badlakan och körde vidare mot den franska småstaden. Där bilen gick sönder.
Medan maken och de sovande barnen väntade i bilen gick jag in på en nattöppen krog. Överförfriskade fransmän försökte förstå mitt ärende och till sist gick budskapet fram. Lyckan var stor när en motorkunnig gjorde sig till känna och följde med mig ut för att ta en titt.
Le pompe kaputt. Vi nickade och förstod. Bilen bärgades till den överförfriskade motorkunnige kompis verkstad varpå denne väcktes upp ur sin djupaste sömn. Ett hotell ordnades i all hast och vi packade ner bebisen i barnvagnen, tog de övriga barnens händer och travade flera kilometer till det väntande hotellet. Väl framme upptäckte vi att vällingen och flaskan till bebisen saknades varpå hotellägaren körde till bilverkstaden, väckte upp bilmekanikern som redan somnat om och såg till att vår bebis fick sin i vår bil kvarglömda välling.
En enkel reparation visade sig bli av det mer komplicerade sorten eftersom le pompe inte fanns hemma utan skulle behöva beställas från Lyon. Det tog flera dagar i anspråk och vi fick vandra på gatorna i den franska småstaden och försöka hitta på något att förströ oss med så gott det gick.
Till sist kom le pompe, monterades på plats och färden kunde fortsätta. Med hela barnaskaran intakt dessutom. Ingen hade lyckats bli bortrövad och historien slutade på allra bästa sätt och efterlämnade ett reseminne.
Och idag kommer dottern med familj hem. Det känns bra för vi har saknat dem, mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar