Det var maken som märkte den först. En hudförändring på nederdelen av min rygg. Han uppmanade mig att ringa vårdcentralen och efter ett par veckors väntetid fick jag komma dit i dag på förmiddagen.
Läkaren tittade på fläcken och frågade om jag hade fler på andra ställen av kroppen. Efter att endast ha behövt dra upp blusen en bit stod jag plötsligt med avklädd överkropp. Läkaren tittade på allt han kunde få syn på. Kikade genom ett slags förstoringsglas med inbyggd belysning. Muttrade något ohörbart och jag kände svetten bryta fram.
Hudcancer, så klart. Vad annat är att vänta.
Beskedet kom som en stor befrielse. Jag har bara fått ett antal seborriska kreatoser, uppkommen från till synes ingenstans. Eller åldersvårtor rätt och slätt. Tidigare benämning verruca senillis, vilket nu för tiden är olämplig att kalla dessa fläckar som också går under namnet mjällvårtor. Vet inte vilket som är värst, åldersvårtor, mjällvårtor eller en antydan om att jag håller på att bli senil.
Med dessa vårtor kan jag bara konstatera att mina ungdoms dagar vissnat och ålderdomen tagit vid. Vill jag fortfarande känna mig ung utan åldervårtor finns möjligheten att ta bort dem. Kostar bara 150 kr om vårdcentralen ombesörjer detta under förutsättning att de är placerade på något ställe där kläderna skaver och de börjar blöda. Om det endast är i estetiskt syfte får jag kontakta en plastikkirurg. Kostar betydligt mer. Men till skillnad mot vårdcentralen går det att välja på två alternativ. Skrapning med en liten slev eller frysbehandling. Har man som jag ett antal vårtor blir det rabatterat pris. 1000-2000 kronor för upp till fem vårtor, frysbehandling, något dyrare för samma antal vårtor.
Beslutet var lätt att fatta. Jag behåller samtliga, de gör ingen skada där de sitter. Men skulle jag ändå känna mig missmodig över att ha drabbats av seborriska kreatoser finns det ett forum på nätet där jag kan logga in och prata om mina och andras vårtor och på så sätt finna tröst i mitt öde.
Jag fruktar varken åldersvårtor, att bli gammal eller rent utav dö. Däremot finns det de som vill hänga kvar i livet under orimligt lång tid. De som är med i 120-klubben till exempel. Som beslutat sig för att genom sunt leverne och att själva påverka generna leva till den dag de fyller 120 år. Jobba tänker de också göra ända fram till sina döddagar. Bekymrar sig föga om att de unga och arbetslösa behöver släppas in där det finns jobb att få.
Nu tror jag dock inte att arbetsmarknaden kommer att vara mättad av så värst många i åldersgruppen 100 och där över. De flesta väljer att ta pension då det är dags och även sluta ögonen för alltid när ögonen är beredda på att slutas.
Tänker jag och pillar vidare på mina åldersvårtor ett tag till. Ännu har jag bara klivit in i början av ålderdomen, trots allt. Att jag skulle leva till jag fyller 120 år är inte något jag spontant räknar med. Det verkar dessutom totalt osannolikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar