Det är sådana här dagar som jag är glad att vi inte permanent har en hund. Regnet vräker ner och har så gjort under hela morgonen. När lånehunden och jag tog vår dagliga skogspromenad började det även hagla. Hårda vita korn som piskade mig hårt i ansiktet. Sedan övergick haglet till snö för att till sist återgå till regn.
Hunden ska vädret till trots ut. Det finns inget förbarmande i en bajsnödig jycke. Tack och lov att jag inte fötts till hund utan till människa och får uträtta mina behov inomhus.
Min bloggkollega Kjell beskrev i går hur han plötsligt blev analog på grund av att han glömde sin mobiltelefon i spårvagnen av den anledningen att han hade ett fysiskt samtal med en man från Gambia. Undrar om folk tittade på de två och ansåg dem som onormala. För vem talar fysiskt med varandra i dessa uppkopplade tider?
Osökt började jag tänka på gångna tider. Då vi varken hade mobiltelefon eller dator. Den stora händelsen var att när vi ville lyxa till det åkte vi ner till Arnold i kiosken och hyrde en videospelare och film. Barnen tyckte det var helgens höjdpunkt då detta skedde.
Så småningom skaffade vi oss en egen videobandspelare och fick dessutom in fler kanaler på teveapparaten. Ett sorts abonnemang införskaffades där vi fick möjlighet att slå ett nummer på den fasta telefonen, sätta i en sladd från telefonjacket till teven och på så sätt se på film. Det krånglade ofta så vi tröttnade till sist på hela arrangemanget.
Nu är vi i den eran att maken och jag ligger i sängen med var sin iPad och tittar på film till sent in på nätterna. Inget som är konstigt med det.
Hade ett givande samtal med en man häromdagen. Vi talade om lycka och vad som inbringar detta tillstånd. Det är lätt att shoppa loss när livet känns tungt. Glädjeruset varar så länge som ögat vant sig vid det nya. Sedan är det dags igen. Byta soffa, byta bil, byta kök, köpa båt och tapetsera om.
En gång levde vi i lyxen, stort hus och egen pool. Det var roligt ett tag, sedan sjönk vi ner i melankolin. Kände att det trots all flärd var något som fattade oss. Vi tog en funderare och kom på att vi saknade enkelheten i vårt liv. Den enkelheten som vi alltid levt i. Det vanliga och alldagliga. Huset såldes efter tre års boende. Med pool och allt och vi stuvade in oss i ett compact living. Livet återvände till det normala. Folk skakade på huvudet. Hur kunde vi lämna ett sådant fint hus?! Ett par sa till och med upp bekantskapen. De ville inte umgås med några som var så enkla människor boende i ett så litet hus.
Jag säger inte att allt var bättre förr men det var enklare. Nu är vi ständigt uppkopplade för att inte missa något av betydelse. Eller något obetydligt. Vi vet vad andra äter i samma sekund som gaffeln hamnar i handen. Följer med på utlandsresor, födslar, begravningar och andra utsvävningar. Släpper in vänner och ovänner i den privata sfären. Målar ett skimmer av lycka runt fasaderna.
Det är så lätt att fastna i det klibbiga nätet. Men blir vi lyckligare av att ständigt veta vad andra gör, tycker och tänker? Jag har fått ovett över att inte vara framme och trycka på gillaknappen nog många gånger. Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag vill prata, umgås och byta tankar på vanligt och naturligt sätt. Men då ser ju inte andra hur mycket uppskattning jag ger. Bekräftelsebehovet skrämmer mig.
Jag sitter också fast i internetträsket. Tar mig inte upp ur det, suget finns ständigt där. Som en drog. Har funderat över att åtminstone ha en datorfri dag i veckan. Började i söndags. Det kändes mycket befriande. Kanske det som är lycka, att bara få vara sig själv under en enda dag. Som en slags retreat. Komma ifrån nyfikenheten över andras leverne och bara få andas.
Sedan kommer måndagen. Då är jag på det igen...Kan ju ha missat något väsentligt som skett under en enda dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar