Kulturarv och källarspindlar

Plötsligt har det gått upp för mig att vi besitter ett kulturarv på vår tomt. Nämligen vår jordkällare.
Nu har maken påbörjat det mödosamma arbetet med att restaurera denna. För tillfället befinner sig jordkällaren i ett ömkligt tillstånd eftersom den halva ytterdelen rasade då maken puttade lite på den med grävskopan. Med det sagt så förfogar vi sålunda över ett halvt kulturarv. Men bättre än inget.

Fram till 2013 fanns det möjlighet att söka bidrag då restaurering av överloppsbyggnader skulle äga rum. Med överloppsbyggnader ingår även jordkällare. Det är bara synd att vi inte visste det lite tidigare.
Att bygga en ny källare på gammalt manér är dyrt och tidskrävande. Ett domedagsverk som inte vem som helst behärskar. Nu har vi dock en fullt fungerande källare för sylt, saft och rotsaker, även om den i dagsläget råkar befinna sig i halvt tillstånd.

Innan potatisen kom till våra breddgrader  käkades det under 1700-talet allehanda rotfrukter. Dessa skulle vinterförvaras och stukor tillverkades. En bädd av halm, buskar och granris lades direkt på marken där nyskördade rotfrukter placerades. Ett nytt lager av samma sort som underlaget samt rejält med jord och rovor, kålrötter och morötter klarade den strängaste kyla.
Under nästkommande århundrade moderniserades stukan och blev en potatisgrop. En grävd grop som kallmurades och där husets matmor fick krypa ner genom en en glugg för att komma åt potatiskoket.
När så till sist jordkällaren började byggas måste det ha varit revolutionerande och märkvärdigt på alla sätt och vis.

Vid restaurering av en jordkällare gäller det att se upp med den biologiska mångfalden. Gamla utrotningshotade lavar men även källarspindlar gillar att hålla till där det vintertid är frostfritt. Några hotade lavar har vi inte sett till, däremot en och annan gråsugga och andra små kryp.

För den som orkat läsa ända hit avslutar jag härmed den historiska vandringen genom jordkällaren och koncentrerar mig på vår egen.
Det är med stor spänning jag följder makens arbete. Nu har det tyvärr slagit stopp för han har lyckats hitta någon sorts dränering från jordkällaren till någonstans utanför fattningsförmågan. Han har funnit början men inte slutet och under två dagar har han likt en mullvad plöjt sig framåt i sakta mak. Det hela förefaller vara ett mysterium väl värd att granskas noggrant.

Gällande återuppbyggnaden av vår källare har maken vänt sig till mig för att få goda råd hur han ska gå vidare i sitt arbete. Jag skakar missmodigt på huvudet.
Fråga mig icke ty jag hava inga lämpliga svar att komma med, säger jag och donar vidare med mitt.
Jordkällarrestaurering är inte riktigt min grej. Jag litar fullt och fast på hans goda omdöme och är viss och säker om att till hösten då det är dags att dra upp morötterna har vi en fullt fungerande jordkällare. Med eller utan spindlar.