Vaknade till snöfall. I rena förskräckelsen över att våren kommit av sig började jag blöda näsblod. Den vita näsduken färgades röd och jag svalde levrat blod. Återbruk av röda blodkroppar. Kan aldrig vara fel i dessa tider då återbruk är på modet.
Igår var motorvägen vit av intorkat salt. Bilisterna körde fort, rörde upp grus, salt och damm som bildade vita moln.
Jag gjorde ett tidningsjobb i en heminredningsaffär. Ljusa pastellfärger som hör våren till. Rött är för tillfället förlegat men tas åter i bruk efter påsk. Det var i alla fall vad butiksföreståndarinnan sa.
En man i grön täckjacka strosade runt bland porslin, tyger samt glasburkar med snören i grovt material som Ernst tillverkat.
Han ville bara titta, inte handla. Jag väntade en stund tills han försvunnit ur kamerans lins. Den gröna färgen stod i bjärt kontrast till det pastellfärgade.
I väntan på att maken och jag skulle sammanstråla för gemensam lunch på Fiskmagasinet tog jag efter avslutat jobb en promenad vid Motala ström. Tittade under Gamlebron om ljuskronan hängde kvar. Den såg passé ut i dagsljuset. För den oinvigde kan det bli en överraskning då det upptäcks att en ljuskrona svävar över vattnet. I mörker är det en hänförande upplevelse.
Mannen i den gröna täckjackan dök upp. Han hade tittat färdigt på porslin och övergått till att i tankarna lägga om sitt vardagsrumsgolv. Han frågade mig om råd. Beskrev hur golvplankorna ska se ut och vilken tjocklek dessa torde vara beskaffade med.
Jag skakade på huvudet. Tyvärr, jag kan inget om golvläggning. Han såg förvånad ut. Trodde mer om mig än vad jag själv tror.
Fråga Ernst, försökte jag. Han fnös. Ernst är någon vi alla älskar men mest i smyg.
Lunchen var god. Bestod av gös från Glan. Kanske en fisk som simmat förbi hos oss, osynlig men mycket ätbar. I sommar ska vi dra upp en gös, bedyrade maken. Ställer mig tveksam, vi har aldrig lyckats dra upp en fisk ur Glan. Fel, påstår maken, en gång fick vi en abborre.
Mamma åt strömming i går kväll. Med potatismos. När morfinet tagits bort och ersatts av annan smärtstillande medicin så hon slutade kräkas.
Idag är det slirigt på vägen skrev dottern i ett sms när hon och ledarhunden med färdtjänsten var på väg till jobbet. Gäller att ta det försiktigt på vägarna.
I frysen ligger några hembakade muffins. Ska ta med ett par och bjuda mamma när jag hälsar på henne idag.
Kör försiktigt. Det kan vara slirigt på vägen, sa mamma i telefonen när jag ringde henne. Hon vet inte att hon ska få en muffins till eftermiddagskaffet. Det blir en överraskning och jag vet att hon kommer att bli glad. Det är nu så lite betyder så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar