En vecka kvar på februari månad. Snart stämmer marskatterna upp i kärlekskranka körer, om de inte är kastrerade vill säga.
Vår grannkatt Gismo har börjat slå sina lovar runt vårt hus trots det är flera år sedan vi hade någon kattflicka boende hos oss. Tydligen har Gismo ett långt minne och vår katt Elsa lever kanske kvar på hans hornhinna. För vad annars har han här att göra om det inte är annat än friarstråt han är ute på den runda svart-vita Gismo?
I går länkade dottern något mycket besynnerligt till mig. Det hela handlade om en kvinna i Norge som känner att hon är född i fel kropp. Det är det visserligen många som är och proceduren att ställa allt till rätta brukar vara lång och plågsam i många avseenden. Inte minst de kirurgiska ingreppen.
För den här kvinnan torde läkarvetenskapen, hormoner och psykologiska samtal stöta på verkligt stora problem ehuru kvinnan anser sig ha blivit född som katt i en mänsklig kropp. Om detta är hon fullt och fast övertygad. Hon är en katt och lever därmed som en sådan. Utrustad med kattöron, svans och klor springer hon på alla fyra fram över köksgolvet och jamar.
Hon är rädd för vatten och utför sin dagliga kroppstvätt på katters vis. Möter hon en hund ute på gatan fräser hon och skrämmer slag på både hund och hundägare.
Detta låter otroligt men i Norge finns det tydligen fler kattmänniskor för kattkvinnan har stött på en man med samma, låt mig kalla det, problem. Paret sammanstrålar då och då och jamar ihop och förstår varandras kattspråk utan några som helst missförstånd. Reportern vid inslaget såg däremot totalt förvirrad ut och undrade må hända om katterna sa något nedlåtande om henne. Det är inte lätt att veta för den som inte behärskar kattspråket.
Jag drar mig till minnes att i Amerika finns det en kvinna som länge närt en het längtan över att få vara en häst. Ett filmteam lockade fram hästen ur sitt stall och gjorde en dokumentär om henne. Allt medan hästkvinnans dotter stod vid sargen och grät bittra tårar över sitt och mammans öde.
Hästen som till syvende och sist är en kvinna tog dock det hela med ro och skuttade på i manegen så sågspånen yrde. Stegrade sig, slog med hovarna i luften och gnäggade glatt. Ruskade på huvudet så manen fladdrade, spände så fast sig i skaklarna framför en liten vagn. Därefter travade hon runt med hugade resenärer som fann ett stort nöje i att bli dragen av en ovanlig häst på de amerikanska gatorna i södern.
Hästkvinnan var vid god vigör och hade en enorm kondition, kunde trava och galoppera i det oändliga. Hennes dröm att bli en häst hade gått i uppfyllelse när hon uppnått den aktningsvärda åldern av 50 år och häst skulle hon förbli till den dagen då det var dags att skickas på slakt. Varpå dottern fortsatte att grina då hon förstod att hon inte kunde få sin mamma att återgå till mer normala vardagssysslor.
Var och en har nog med sitt eget eller som maken säger; Folk har för lite att göra nu för tiden och måste hitta på något att roa sig med när klockan går långsamt.
Får jag långsamt någon gång framöver tänker jag i alla fall utesluta att bli en leopard ty jag anser att jag inte klär i leopardmönstrat. Tycker till och med att det är riktigt fult.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar