Efterfest och den kämpande tron

Vår stad är tömd på celebriteter. Strålkastarljusen har slocknat och kontakterna till rökmaskinerna är urdragna. Gina, Henrik och sjungande kändisar har åkt hem till sitt men om en vecka drar cirkusen åter igång. På en annan plats i en annan stad. Förfest, mellofest och efterfest.
Jag befann mig inte bland publiken, inte heller har jag sett någon kändis, mycket beroende på att jag inte befunnit mig ute i stadsvimlet. Mår bäst vid kanten av Glan.

Ordningen är återställd och mamma har kommit hem. Mörbultad men vid gott mod. I morgon börjar jag planera in nya frilansjobb, åker därefter ut på intervjuer för att sedan hänga mig fast vid datorn med mitt material.

Maken fortsätter arbetet med jordkällaren. Avloppsdiket är grävt och återfyllt. Nu återstår endast ett litet moment innan den hett efterlängtade stolen i vitt porslin kan ställas på plats. Momentet heter Norrköping kommun och är kan tänkas inte så litet när allt kommer till kritan. På tjänstemännen skrivbord travas högen av papper. Det gäller att hamna högt upp i pappershögen om något radikalt ska beslutas snabbt och klubban är svingad för sista gången.
Medan vi väntar lämnar maken jordkällaren för ett ögonblick och åker utanför vårt område för att gräva ett annat avloppsdike åt någon annan som behöver kommunalt vatten och avlopp. Den mannen har aldrig långtråkigt. Projektens källa sinar aldrig.

Den kämpande tron är temat denna dag som är andra söndagens i fastan. Liturgisk färg blå eller violett.
Vi kämpar alla med vår tro. Tron på det gudomliga, på oss själva, på andra eller  på något helt annat.
Ständigt detta kämpande för att komma någon vart.

Tror du det blir någon vår och sommar i år? Frågan ställer maken och jag till varandra lite då och då när vinden viner och kylan får skinnet att bli narigt.
Vi har denna dag men dagar vi lämnat ligger bakom oss och de framförvarande dagarna vet vi inget om, sa han när vi åt frukost i morse.
Men vi måste ändå tro framåt, tänkte jag. Tro att vi ånyo vi tillsammans får uppleva en vår och en sommar.

När vi åkte hem från kyrkan satt dottern i bilens baksäte. Röcklin och stolan undanhängd i kyrkans klädskåp och predikan hon delat med oss nedpackad i hennes ryggsäck. Vi pratade om fröer och potatis. Om vad hon och hennes make skulle så och sätta i jorden när den blivit uppvärmt och beredd.
Små frön som petas ner, vattnas med trädgårdsslang och tron på att fröet ska gro och ge skörd.

Jag kämpar med min egen personliga tro. Om återseende och försoning. Min gudstro som kanar upp och ner tillsammans med mina sinnesstämningar. Tron på mig själv. Vitsippor och  trädgårdsfröer som gror. Färskpotatis till midsommar och barnbarnens framtid. Politisk stabilitet och människors lika värden. Öppna hjärtan, förståelse och förlåtelse.  Att allt ska förbli som det är fast den biten är ett önsketänkande istället för en tro.
Men ett tror jag mig veta. Finns inte tron så falnar förhoppningarna och det jag trodde på blev inget av. Den kämpande tron tillhör livet och följer med oss som en ständig följeslagare.