Stundom känner jag mig som en slända. Fladdrar fram och tillbaka för att fladdra tillbaka igen och slutligen landa med en skälvning. Trött i både kropp och själ. Vila en stund och energin är återfylld och nya tag tas.
Idag har det varit en sådan dag. Då känns det gott att avsluta det hela med vår bokcirkel. Lite bokprat, däremot förtäring och allmänsnack.
Dagen började med en telefonintervju med en värmländsk kommunpolitiker. Jag gillar att ringa upp Värmland. Hör själv hur jag kanar in på dialekten. Det känns hemvant och trevligt. Bemötandet är hjärtvänligt och hur ogärna jag än vill erkänna det så är mentaliteten mjukare och trevligare hos värmlänningen än östgöten. Jag borde i rimlighetens namn hålla på hemmaplanen vilket är Östergötland men Värmland äger. Så är det bara. Även för en östgötsk värmlänning.
Distriktssköterskan, dit jag följde mamma efter avslutat telefonsamtal med kommunpolitikern var i alla fall snäll och vän. Hon skulle ta en sutur där dränaget suttit efter operationen. Ett enda litet stygn och jag försökte övertala mamma att jag skulle få knipsa bort det. När jag nämnde förslaget bleknade mamma. Hon trodde att jag inte skulle få göra det, för vem visste hon inte. Någon myndighet kanske.
Vad hon själv egentligen ville framkom inte ordagrant men jag kände mig förnärmad i den händelse att hon inte trodde på min kompetens.
För många år sedan utfördes av läkare ett ingrepp på maken. Ett snitt med skalpellen och såret syddes sedan ihop. Detta i närheten av de mest ädla och onämnbara delarna på hans kropp. När såret var läkt skulle även han besöka distriktssköterskan som befann sig på vårdcentralen några mil från vår bostad som var beläget långt ute på landet.
Vi resonerade oss fram och fann det bekvämast att jag avlägsnade trådarna. Varpå maken lade sig på vår säng med vitt åtskilda ben och utan onödig klädsel som skulle skymma sikten. Mina assistenter var våra barn som jag utrustat med ficklampor. Mina verktyg var kökssaxen och en pincett som vi brukade till att ta bort fästingar med. Både på oss själva och på vår katt.
Assistenterna tog sina uppgifter på största allvar, de lyste med ficklamporna och jag klippte i knutarna. Maken tittade då och då upp från kudden och poängterade ett flertal gånger att jag skulle vara försiktig med saxen.
Ingreppet föll väl ut och maken fick inga men efter det att jag avlägsnat samtliga suturer utan att dra knuten åt fel håll en enda gång.
Detta berättade jag för mamma när vi satt i väntrummet hos distriktssköterskan. Hon tittade storögt på mig, skakade på huvudet och sa att det är inte klokt vad barnen fått vara med om många spännande händelser i livet.
Jag svarade mamma som maken brukar säga; varför i all sin dar ska vi krångla till saker och ting i onödan när det går att ordna allt på ett smidigt och enkelt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar