Summa sidvisningar

fredag 27 maj 2016

Soppa på grankottar och skoskav i Paris



Tog en snabbtitt på Vädret Live. Egentligen skulle det ha räckt med att tittat ut genom fönstret för att se att det regnar.
Det är 12 grader varmt men känns som 14, låter Vädret Live meddela. Tycker närmare bestämt att det känns som raggsockstemperatur men jag viker mig för överheten och låtsas att det är varmare än vad det är.

I morgon ska det dock bli strålande solsken. Gläder mig eftersom vi ska ha småtvillingarna och deras storasyster hos oss hela dagen. Möjligt att vi sätter oss på altanen och äter var sin glass.
Deras pappa är ute i vildmarken för att försöka överleva. Det är kottar, barr och rötter som gäller för hans del. I dagarna tre. Ska vi tänka på när vi sitter i solen och äter glass som i hettan rinner ner mellan små barnafingrar.

I går mötte jag en ytlig bekanting i Linköping när jag promenerade till parkeringsplatsen för att hämta min bil.
Hon hade bråttom, skulle iväg och växla svensk valuta till euro. Men några ord hann vi byta med varandra.
Italien, vi ska åka till Italien. I två veckor, berättade hon.
Medan hon pratade fick hon en konstig min runt munnen. Hon nickade och skakade på huvudet på en och samma gång. Det såg lustigt ut. Jag log och nickade jag också.
Trevligt att resa bort ett tag.
Hon suckade. Himlade med ögonen och sa att de ska fortsätta att resa bort när de kommer hem från Italien. Till Maldiverna. I fyra veckor. En ständigt återkommande vinterresa sedan många år tillbaka. Minen runt munnen förstärktes. Läpparna kröktes och hon sköt ut hakan.
Hon talade frenetiskt om resorna som låg framför henne. Plötsligt kändes det som om hela företaget tedde sig jobbigt och bökigt. Som om det var något hon måste genomföra, något som hon gör så ofta att det blivit vardagsmat. Jag blev rådvill. Ville hon eller ville hon inte resa bort? Vad var det egentligen för budskap hon försökte förmedla?

Min bekant undrade vart vi tänkte resa.
Ingenstans, vad jag vet.
Hon såg beklagande på mig.
Jag funderade. Jo på fredag nästa vecka bär det av till Sörmland. Till Julita för att titta på pioner. Sen blir det nog Vimmerby med barnbarnen. Astrid Lindgrens värld, du vet...
Nu såg bekantingen ännu mer beklagande ut, näst intill vemodig.
Ja så tar vi nog en tur med båten.
Aha, ni har båt. Vart bär det hän? Över till Gotland? Hon såg plötsligt intresserad ut.
Nej, jag menar, vi ror ut med vår eka på Glan.
Intresset svalnade snabbt.

Plötsligt förstod jag. Jag försökte känna efter om jag kände mig underlägsen. Vi som inte åker till Italien eller Maldiverna. Som inte reser utanför landets gränser med flygmaskin så ofta att det går på ren rutin.
Inget konstigt kändes inombords. Vill vi resa bort reser vi dit vi vill resa. Till när eller fjärran utefter som det behagar. Eller så stannar vi hemma och är lika nöjda med det.

Jag berättade för vår dotter om det besynnerliga samtalet. Hon hävdade att det finns de som på sociala medier beklagar sig över att de är i Paris och har skoskav.

Människan är en märklig varelse.

När vi ändå talades vid passade hon på att fråga om hon ska boka en resa till London för två. Hon menade en resa till henne och mig.
Gör det, svarade jag samtidigt som jag kände efter med pekfingret om min mun verkade konstig. Den kändes helt normal och inte avvikande på något sätt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar