För något år sedan ansökte vi om att få bygga en inglasad veranda. Handlingar skrevs, skrevs under och skickades in till de styrande i byggnadsfrågor. Beskedet vi fick var nedslående. Ingen inglasad veranda ty detaljplanen gällande vårt område är från 1953 och den måste ovillkorligen åtföljas. Nu är en ny detaljplan klar i och med att vi anslutit oss till det kommunala avloppsröret så nu finns det goda förhoppningarom att vi kan börja bygga vår altan. Nya ordningar är dessutom instiftade så enligt tillförlitliga källor behövs enkom en bygganmälan då vår altan ej kommer att överskrida 15 m2.
Dock finns det de som har en betydligt tuffare framtoning då det ska utföras en nybyggnation. Jag syftar härmed på Kolmården djurparks nya attraktion Wildfire, byggd i trä. Nu tronar den högt över Kolmårdskogens tallar och därunder finns kameler, elefanter, lejon och andra exotiska djur som strövar omkring i sina inhägnader och låter sig beskådas av människobarnens runda och hänförda ögon.
Det finns dock ett litet krux. Berg- och dalbanan har ännu inte fått klart i bygglovsärendet.
Djurparkschefen tar det hela med godan ro. Och det kan han troligtvis göra för jag ställer mig skeptisk till om det skulle bli annat utslag än ett ja. Trots att boende omkring djurparken protesterat vilt så blev det en nervkittlande bana där vagnarna rusar fram i en topphastighet av 113 kilometer i timmen. 137 meter över havet på den högsta punkten och den 1300 meter långa resan tar 120 sekunder.
Det skulle vara åkpremiär för allmänheten denna dag men något fel har upptäckts och invigningen är uppskjuten på obestämd tid.
Kanske Byggnadsnämnden hinner få klart med ärendet innan Amerikabåten kommer med nya cylindrar som tarvas innan banan är driftsäkrad.
Jag kommer aldrig att sätta mig i någon av Wildfires vagnar för att låta 113 km i timman och 120 sekunder skrämma skiten ur mig. Är intill döden rädd för allt vad kringåkande maskiner heter och där jag inte har begrepp om vad som är upp eller ner.
Vägrar konstant att befatta mig med dessa fartvidunder men står gärna på platta marken och skrattar åt de som av skräck och fasa skriker sig hesa allt medan farten ökar i styrka.
En enda gång och aldrig mer. Jag bejakade sonens önskan att åka berg- och dalbana med honom då vi besökte Gröna Lund. Det är i det närmaste snart tio år sedan men jag har ännu inte hämtat mig från chocken. Dessutom blev vi fotograferade när det var som värst och av bilden att döma spär den på min fasta övertygelse om att företaget är direkt livshotande.
Farten gjorde att mitt anlete förvandlades och betraktarens tankarna förs till en smärre hjärnblödning. Dessutom höll jag på att mista mina glasögon ty då vagnen stannade satt endast en skalm kvar bakom örat, den andra hade förflyttat sig upp på sidan av huvudet.
Jag föredrag lugnet framför allt annat. Det är nog så nervpåfrestande att sitta som passagerare i en bil. Föredrar att själv hålla i ratten och gasa med foten till ett lagom tempo. Även om vissa till mig närstående hävdar att det stundom kan gå lite för fort på vägarna. Det är dock något jag själv inte märker så mycket av och känner därmed ingen rädsla när jag framför mitt motordrivna fordon.
Moped är också något jag aldrig skulle våga köra. Det verkar farligt och skrämmande. Jag är en feg krake när allt kommer omkring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar