Maken och jag åkte bil häromdagen. Landskapet passerade utanför bilrutan. Snabbt försvann tillfälliga vyer och lades bakom bilens bakruta. När vi körde in i ett litet samhälle konstaterade vi att villaträdgårdarnas gräsmattor var brunbrända av för mycket sol och brist på vatten.
Jag kunde i mitt inre känna hur det skulle vara att gå på de torra grässtråna, hur det frasade under skosulorna och den kliande känslan av små torra strån som letat sig in mellan kanterna på skorna och huden.
Våra gräsmattor är gröna och friska. Tillgång på vatten har hållit grönskan vid liv. Vi är förskonade från tistlar som gärna vill slå rot och med sina taggiga blad göra illa barfotafötter.
En kvinna kom in på vår tomt idag. Hon var barfota och det såg somrigt skönt ut där hon gick på vår gröna gräsmatta.
Vi inledde med de vanliga artighetsfraserna. Lovordade vädret och hon berättade om en trevlig liten tur hon gjort under helgen.
Men, kvinnan var trött. Det syntes tydligt i hennes ögon.
Utmattningssyndrom.
Vi pratade en stund om det. Vi som båda varit där och vet hur det känns. Den skavande invändiga känslan som slår ut alla sinnen. Som att hamna i ett virvlande vattendrag. Fingrar som griper om hala stenar utan att få fäste. Kroppen följer skoningslöst med vattnet som suger och drar. Nedåt för att under några sekunder lyftas upp så mycket att det går att fylla lungorna med så pass mycket luft att den värsta lufthungern stillas.
Själen känns som en förtorkad gräsmatta. Skriker efter väta i ett försök att få det att spira och gro till frodig grönska. Vilan är en botande ingrediens. Sömnen en annan. Ljuset det tredje. Fienden är tiden som aldrig vill stå stilla. Som manar på, hetsar och kräver stundom det orimliga.
Under helgen har maken och jag verkligen tagit vara på tiden. Låtit den ge oss vila och närhet till varandra. Djupt inom mig finns syndromet, det vill aldrig överge sin boning. Lurpassar för att vid första bästa tillfälle göra en överrumplande manöver och ta över makten.
Jag har dock lärt mig att bemästra syndromet. Hålla det i schakt. Min förmåga är ingen hemlighet men en konst att lära. Ett enda ord bestående av tre bokstäver. N E J! Många gånger svårt att uttala men livsviktigt att kunna.
Vi talade med varandra, kvinnan och jag. Hennes trötta ögon blev för en stund blanka. Det sög till i magtrakten och när hon gått satte jag mig en liten stund i makens knä. Han höll om mig och undrade om jag trodde att stolen skulle hålla för oss båda. Jag skrattade men tänkte att om allt höll när det var som värst finns det inget som går sönder så länge vi kärleksfullt håller om varandra. Inte ens om vi sitter på en och samma rangliga stol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar