Mamman till småtvillingarna och deras storasyster, tillika vår dotter, har alltid varit bra på att sjunga. Innan hon lärde sig tala ordentligt sjöng hon och sedan dess fortsatt med det. Vi som är hennes föräldrar har inte begåvats med någon vidare sångröst och vi tror att hon ärvt gåvan av sin farmor.
Det hände att hon fick sjunga solo på skolavslutningarna. Kyrkan fullsatt med kamrater och deras föräldrar. Hon sjöng för alla och vi kände den där stoltheten som bara en förälder kan känna för sitt barn.
Vid ett sådant tillfälle kom ett föräldrapar fram till oss när vi lämnade kyrkan. Sa att de tyckte hon sjöng bra och vi kunde inte göra annat än att hålla med. Då dök det plötsligt upp ett annat föräldrapar som syrligt påpekade att skryt över sin unge luktade illa. Så pass illa att vi genast skulle sluta upp med att ösa lovord över vårt eget kött och blod.
Saken blev inte bättre av att barnet till det tillrättavisande paret gick tätt intill vår dotter, trampade henne på hälarna och viskade så ingen annan skulle höra att "tro inte att du sjunger fint för du sjunger bara fult."
Jag vet inte om vår dotter kommer ihåg den händelsen, kanske har hon förträngt det men om hon kommer ihåg så lät hon sig inte avskräckas. Längre upp i åren och sedan som vuxen har hon varit anlitat som sångsolist på begravningar, bröllop, dop och i andra sammanhang där det funnit åhörare. Ibland händer det att hon sjunger under gudstjänster när hon jobbar. Jag kan höra tanternas små suckar i kyrkbänken bakom mig. Då blir jag stolt. Vill vända mig om och säga att den sjungande prästen, det är vår dotter det.
Vi är stolta över sonen som övergett sitt gamla jobb där han inte mådde så bra. Beslutet att utbilda sig och satsa på något annat som ledde till att han blev egenföretagare tillsammans med sin sambo. Stoltheten vet inga gränser när vi hör från hans kunder att han är uppskattad, omtyckt och gör bra jobb.
Det är vår grabb, säger jag. Han är duktig och vi är stolta över honom. Folk nickar och säger att de kommer att rekommendera firman!
Vi har alltid varit stolta över våra barn och vad de åstadkommit i livet. Ibland har saker och ting blivit galet men inte så galet än att det gått att rätta till och de har tagit nya tag. Lyft sig och blickat framåt med nya bättre mål i siktet. Vår stolthet över barnen har alltid funnits med och jag har aldrig varit rädd för att uttrycka den inför andra. Tycker att det är min fulla rätt att visa mig stolt som förälder.
Kanske har jag varit snål med beröm och trott att barnen känt av min stolthet.
Måste tala med dem om det. Fråga om de känner att jag och deras pappa är stolta över dem.
Idag var vi och tittade på småtvillingarnas storasyster då det var uppvisning på det ridläger hon under tre dagar deltagit i. Hon red några uppvärmningsvarv i paddocken, jag märkte att hon sneglade efter oss. Ett leende och vi fick ögonkontakt, flickan, mormor och morfar. Yngst i skaran av ryttare. Fem år gammal och säker i sadeln. Hon manade på hästen som tog sats och flög över hindret.
Jag trodde hjärtat skulle brista av stolthet.
Hon sa till oss: jag var rädd för jag har aldrig tidigare hoppat över hindret utan att hamna på hästens hals. Nu klarade jag det, såg ni det.
Vi såg. Vi såg för övrigt bara vårt barnbarn och hennes häst. 161 bilder tog jag. Bara på henne och hennes häst. 161 bilder!
Jag är en stolt mamma, mormor, farmor och svärmor. Jag är stolt över min make och jag är stolt över mig själv. Och den stoltheten tycker jag inte luktar det minsta illa. I alla fall inte i min näsa. Om det luktar i andras näsor låter jag vara osagt men skulle det så vara är det bara att de vänder näsan åt ett annat håll där det luktar mindre illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar