Det är idag det firas Independence Day. Självständighetsdagen. 3 miljoner människor ser det mäktiga fyrverkeriet som består av 40 000 fyrverkeripjäser som under tjugofem minuter underhåller New York-borna på East River. Ska något stort ske så ska det ske i USA.
Eller på Karlskoga BB. För trettiosju år sedan klämde jag fram vårt första gemensamma barn. En svarthårig liten jänta tog sitt första andetag på USA;s självständighetsdag. Mitt i höskörden. Maken körde balvagnar, från högärdet till höskullen. Jag körde traktorn och pressade hö medan grannen Rolf stod i balvagnen och tog emot de nypressade höbalarna. Emellanåt kollade han sitt armbandsur. Höll ordning på tiden mellan mina födslovärkar. Så kom regnet. Vi avbröt arbetet och for iväg till BB och födde fram vår flicka. Endast maken och jag. Inte Rolf, han fick gå hem till Agneta.
Redan tidigt beslutade vi oss för att vår flicka skulle bli en självständig människa. Inte beroende av andra. Trots påtryckningar från de som tyckte sig veta bättre. Experterna. De som var utbildade. Vi vägrade lyssna. Gick vår egen väg och höll under tiden vår flickas hand då hon bad om det.
Idag, på hennes trettiosjunde födelsedag har vi varit och gratulerat jubilaren. Hon hade bakat bullar. Småtvillingarna och deras storasyster tog först från bullfatet. Kom på sig och undrade om inte deras mamma skulle ta först. Hon som är födelsedagsbarnet.
Ledarhunden låg i sin korg och tittade med sorgsna ögon på kalasandet. Han fick slicka upp smulorna från golvet när vi var klara.
Födelsedagsbarnet fick en burk hemmakokt jordgubbssylt med nyplockad lavendel fastsatt på locket.
Småtvillingarna och deras storsyster spelade upp en teaterpjäs efter födelsedagsfikat. Ostrukturerat och för åskådarna ganska ofattbart. Vi hängde inte riktigt med i handlingen där Elsa, Anna och Askungen kastade fram replikerna som dök upp för stunden. Födelsedagsbarnet suckade knappt hörbart, morfar somnade nästan, jag svettades och gammelmormor Bettan såg mest förvirrad ut.
Det hela avslutades under bigarråträdet och barnen förmanade oss att inte svälja kärnorna.
Jag höll med. Det kan vara förenat med vissa risker. Kärnorna kan gro i magen och genom röven växer det ut ett bigarråträd. Flickorna stirrade storögt och undrade över sanningshalten i påståendet.
Helt sant, förkunnade jag.
Barnen spottade kärnor på gräsmattan som ledarhunden genast slukade. Han räds inte något den hunden.
Våra barn är vuxna. Lever sina egna liv. Vår dotter var den som först packade ihop sina saker och flyttade. Jag grät i fjorton dagar. Då det blev dags för de andra två hade en viss vana att barn växer upp och skapar något eget infunnit sig. Uppbrotten blev ända smärtsamma för ett mammahjärta.
Sedan kom en annan känsla smygande. Känslan av att få vara själva, maken och jag. Även om jag kan sakna åren då barnen var små så är det skönt med tvåsamheten. Vi lever inget utsvävande liv men vi lever vårt liv tillsammans och gör bara det som vi känner är bäst för oss. Tar vara på stunden och försöker förvalta tiden väl ty tid är en färskvara utan bäst före datum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar