Huvudvärken kom sakta smygande. Först vid båda tinningarna. En svagt molande smärta som förflyttade sig och lade sig som ett band över pannan. Ökade i intensitet för att bli skarp och plågsam.
I ryggsäcken en huvudvärkstablett. Jag gick fram till det vita tvättstället, ryckte loss en plastmugg ur ställningen och fyllde muggen med kallt vatten. Svalde tabletten med den första klunken och gick sedan tillbaka och sjönk ner i den röda anhörigsoffan.
Blev sömnig av det monotona susandet från ventilationssystemet. Blundade och lyssnade till hälften av det mamma sa. Gäspade stort, vi var ensamma i rummet så jag brydde mig inte om att hålla handen för munnen. Ohyfsat och ogenerat.
Sköterskan kom in. Kollade till droppet och frågade mamma om det gick bra.
Bara fint, inga problem.
Ett medelålders par som talade småländska dök upp. Mannen verkade van vid situationen och satte sig tillrätta i en ledig konstläderklädd patientfåtölj. Kvinnan, som jag förmodade var hans fru, damp ner bredvid mig i soffan. Hon såg orolig och ledsen ut. Plockade nervöst bland tidningar och magasin. Lade undan de magasin som hade tema jul och nyår. Valde ut en som handlade lite mer om nutid.
En annan sköterska bärande på droppåsar. Stack infarten i mannens arm med föregående information att det skulle sticka till.
Stick du för fan, sa mannen och flinade karskt.
Svär inte hela tiden, förmanade frun.
När sköterskan gjort sitt halvviskade kvinnan till sin make att han måste, verkligen måste sluta röka. Genast. Det hade även läkaren sagt. Eller hur?!
Mannen viftade med handen.
Ja ja ja. Det var ett jävla tjat. Mannen hostade rosslande och det kom upp slem som han genast svalde ner.
Svär inte, sa jag ju. Sluta röka stället.
Kvinnan suckade och bläddrade i magasinet. Jag sneglade i den uppslagna sidan.
Frågespalt:
1. Jag tror min man är otrogen.
2. Min sambo har lurat av mig mina pengar.
Kvinna läste ingående frågor och svar och fortsatte sucka.
När vi betalat parkeringsavgiften, satte biljetten biljettläsaren och lät bommen gå upp för att släppa ut oss sa mamma; Hej då Linköpings sjukhus. Nu kommer vi aldrig mer tillbaka. Sista behandlingen cellgifter är avklarad.
Vi vinkade baklänges med våra händer, jag tittade i backspegeln och såg sjukhusbyggnaden försvinna.
Kanske, tänkte jag, kanske är det sista gången vi åker hit.
Vi stannade vid Norsholms slusscafé och festade loss på räksmörgåsar.
Mamma betalade, som vanligt. En segelbåt låg i kanalen och väntade på att bli slussad vidare på Sveriges blå band vars vatten är brunt och grumligt.
När jag släppt av mamma utanför hennes trappa åkte jag hem till stortvillingarna och deras lillebror. Han har fått sin första tand. Jag ville titta men han vägrade visa.
Sonsambon gav mig ett paket. En present. Överraskad pillade jag ivrigt upp det fina pappret. Inuti paketet fanns en leksaksbil. VW 1303 S blå metallic. Hon hade köpt den i smyg till mig när vi var på resa till Helsingfors.
VW 1303 S blå metallic. Min allra första bil som min pappa köpte till mig när jag tagit mitt körkort.
Hon visste och kom ihåg att jag berättat det, vår sonsambo. Jag blev glad och rörd.
Vilket öde min gamla bil gick till mötes vet jag inget om. Den såldes när maken och jag slog samman våra bohag. Vi behövde inte två bilar utan valde att behålla den han hade. En rödbrun SAAB 900 utan extravaganser som metallic i plåten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar