Vårt hem har gästats av fransoser. Några språkförbristningar uppstod inte av den enkla anledningen att varken jag eller maken förstår eller talar franska. Därav pratade vi inget med de franska medborgarna utan lät makens bror med fru sköta konversationen mellan oss. Efter att ha varit bosatta i Frankrike under 48 års tid behärskar de det franska språket till fullo, nära nog bättre än modersmålet vilket ter sig helt normalt. Så normalt att de svenskfödda franska släktingarna stundom talade franska även med oss. Då som först uppstod språkförbristningarna och vi tillrättavisade dem hövligt men bestämt.
Nu har dock fransoserna lämnat vårt hem varpå maken och jag ånyo kastade oss ut på äventyrliga vägar utrustade med kaffekorg och hembakade kakor.
I den villande skogen bredde vi ut vår picknickfilt bland rödklöver och prästkragar. Hoppades på att få se en kronhjort med imponerande krona stolt passera revy. Eller åtminstone en älg. Ingendera uppenbarade sig, däremot en brunbränd och halvnaken man. Vi hälsade artigt på varandra. Mannen bodde vanligtvis på Teneriffa och var intresserad av gamla torpargrunder. Han lät som en akademiker då han med stor iver berättade om alla torpargrunder han under åren hittat på svensk mark.
Han pekade bort över skogen. Där borta finns det ett torp, inte bara en grund, berättade han. Men det ska brännas upp inom kort.
Han skakade sorgset på huvudet åt eländet, morsade hej då och försvann. Ingen vet var han kom ifrån och ingen vet vart han skulle. Kanske hem till Teneriffa.
Vi fikade klart, tittade på en lurvig insekt med vackra vingar som landade på en av prästkragarna. Skakade myror och kaksmulor från filten, stuvade in den tomma fikakorgen i skuffen och åkte för att se på det gamla torpet.
En gammal hästräfsa och ett lider. Vi kikade in. En tom flaska med etikett stod på en sliten arbetsbänk. Statesman Old Scotch Whisky. Ett metspö gjort av en knotig gren och med ett korkflöte samt några antika redskap.
Ett dass där en tavla hängde snett på en rostig spik. Kungligheter, både döda och nu levande log med sina monarkiska anleten mot oss.
Jag kände på ytterdörren till det gamla torpet. Tryckte ner handtaget och dörren gled upp. Försiktigt gick vi in, det kändes olovandes. Men torpet skulle ju ändå eldas upp, en liten titt kunde inte betyda något annat än för oss.
Där inne hade tiden stannat. Fåglar hade hittat in genom ett trasigt fönster. Släppt sin avföring på möbler, tavlor och kvarlämnat porslin. Allt hade lämnats som det en gång var. Av vem och varför?
Det knastrade under skorna av torra döda flugor. I en av kakelugnarna låg gammal ved späntat i stickor. Färdig att tändas.
En ensam svart sko passande till en fot tillhörande en dam. Några gamla tidningar och skira gardiner för fönstren. Blommor i konstmaterial och en pappersbonad på köksväggen föreställande en rundhyllt kvinna som mjölkade en fläckig kossa.
Tysta gick vi omkring och tittade. Rörde inget för det är en outtalad regel när det görs intrång i gamla obebodda torp där rester av ett helt liv finns bevarad.
Vi stängde omsorgsfullt dörren då vi gick. Kissade bakom en syrenhäck vars blommor blommat över och åkte därefter hem.
Resten av dagen har vi tillbringat i vår egen trädgård. Suttit bredvid varandra i solskenet, läst böcker och druckit saft som vi blandat med bubbligt vatten.
Alla dagar är bra dagar, vissa dagar är bara en aning bättre än andra. Detta har varit precis en sådan dag. Morgondagen rymmer inga speciella planer. Vi tar dagen som den kommer, det brukar fungera bäst så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar