Gårdagen avslutades med ett besök i Söderköping. Eller Sörping som de inhemska säger. En småputtrig liten småstad med mycket inbäddad historik där kyrkan från 1100-talet samt andra kulturhistoriska byggnader finns bevarade.
Vissa kanske vet att några scener i filmerna om Madicken spelades in i Söderköping men det som de flesta förknippar med staden är Göta kanal med sin hamnkaj där båtfolket gärna lägger till en natt eller två innan de i lugn takt fortsätter sin kanalresa.
Och så Smultronstället, ej att förglömma. Där det bildas meterlånga köer innan gästerna får en sittplats och ur en tjock meny med färgbilder bläddrar sig fram till vilken glass som önskas. Ett besök där en familj med skapligt många barn får räkna med att hiva upp flertalet hundralappar för sina konstfullt arrangerade glassar.
Det är inte så ofta som vi nu för tiden kör till Söderköping. Annat var det förr, då vi var bofasta på Vikbolandet. Vi lät "Bosse i färjan" köra oss över Slätbaken, ibland flera gånger i veckan då vi hade ärenden i staden. Nu åker vi mest dit för att förlusta oss på någon mysig restaurang beläget intill Göta kanals hamnkaj.
Kvällen var underbar. Glada människor från när och fjärran satt och tog en svalkande öl eller avnjöt en måltid. Kollade segelbåtar och större motorbåtars ankomst och avfärd. Maken och jag kände oss nostalgiska. Talade om den tid då även vi var båtägare. Ett anspråkslöst flytetyg som vi älskade och gjorde många trevliga turer med övernattning i. Bland annat till Söderköping.
När vi satt där och småpratade medan vi väntade på vår mat gled en stor segelbåt upp. Frun ombord stod i fören, beredd att hoppa i land och förtöja farkosten. Med stor skicklighet som på en femöring vände hennes make upp båten. Olika propeller snurrade och gav det bruna vattnet rörelse medan motorn brummade. Kaptenen var ordentligt klädd. Vintermössa med öronlappar, handskar och kraftig jacka medan frun var mer lättklädd.
Plötslig blev frun som höll i de tjocka repen märkbart nervös. Hon rörde sig oroligt fram och tillbaka, och skrek till sin man: Bromsa Krister, bromsa!
Om det var öronlapparna eller mullret från motorn som gjorde honom lomhörd är det ingen som med största säkerhet kan avgöra men han fortsatte att föra båten framåt mot kajen.
Frun fortsatte att skrika att bromsen skulle läggas i och till sist fann hon att den enda rätta lösningen var att kalla på hjälp av någon utomstående.
Hjälp, hjälp, hjälp! Rösten var gäll och fylld av panik. Restauranggästerna slutade äta och ropade tillbaka, frågande om hon behövde hjälp. Hon bekräftade skrikande att så var fallet varpå en man i röd tröja rusade till och höll segelbåten stången. Kaptenen i aktern totalt ovetande om den uppkomna dramatiken. Kvinnan i fören kastade repen till mannen i den röda tröjan som med ena foten på segelbåten med imponerande skicklighet gjorde fast den.
De hade varit på västkusten, berättade kvinnan aningen uppskakad. Nu skulle de hem till Stockholm. Än var resan inte över. De hade dock klarat slussningen i Berg, förklarade hon blekt och svagt.
När vi promenerade till bilparkeringen vände jag på huvudet. Tittade en sista gång på segelbåten med sin tvåmannabesättning. Hajade till då jag läste båtens namn. Med snirkliga bokstäver på skrovet stod det: VÅRKÅT.
Ingen av besättningen såg speciellt pilska ut, men det kan ha sin förklaring. Det är inte längre vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar