Hemma efter en mycket lång dag i tjänstens vägnar. Jag fick åka ensam denna dag, maken hade åtaganden hemma som han prioriterade före en dagsresa med sin fru. Så kan det bli ibland men under min resa var De förklädda flickorna i Kabul mitt sällskap så jag behövde aldrig känna mig ensam på slingriga vägar som bitvis var belagda med asfalt medan andra delar av resan gick på grus.
I och med detta har jag under några veckors tid plöjt mig igenom grannkommunens samtliga församlingshus som alla bär på sin egen historia i de timrade eller rappade väggarna. Det är med byggnader som med oss människor, vissa händelser går att locka fram medan andra förblir i ett dunkel som ingen kommer åt.
Jag förundras över människors välvilliga försök att ge mig klarhet i vad byggnaderna har att berätta. Böcker, skrifter, stödord och hörsägen har hjälpt mig på traven. Osynliga spår efter skosulor har gett avtryck på nötta golv, golv som renoverats och nylagda golv. Spår vars spårläggare nu går att finna på kyrkogårdar eller de som lämnat de osynliga spåren inte längre minns och där förmågan att förmedla berättelser avtagit. Minnen som stannar kvar där de en gång planterats, lika oåtkomliga som byggnadernas tysta väggar.
Det blir en uppgift för den som ännu kan att forska om det som inte redan lyfts fram som i möjligaste mån får föra historierna vidare.
Sista anhalten efter en superb lunch hos krögaren på Rejmyre Gestgifveri, som maken missade och istället fick stilla sin hunger med ynkliga rester från en isterband, blev det Rejmyre gamla mack som eldsjälarna i byarådet lyckats skaka liv i efter en hel del turbulens.
Hela den gamla macken andas nostalgi och kuriosa. Öppnas endast vid behov för att förse någon med en flaska spolarvätska eller bara lite snack i största allmänhet.
Utanför tronar moderna bensinpumpar där Rejmyreborna förnöjsamt kan fylla sina biltankar eller dunkar med gräsklipparbränsle och där betalningen sker via plastkort.
Två oldboys bjöd mig på kaffe ur plastmugg samt hembakade bullar. Kommer det dambesök tarvas det hembakat, resonerade de.
En plansch med The King Elvis uppnålad på ena väggen. Inga pinuppor, konstaterade jag och fick till svar att nej då skulle damerna i Rejmyre bli ytterst upprörda om halvnakna bystfagra flickor sattes upp i byarådets mack. Istället förevisades jag märkliga ting som erfordrades i en mack som hade sin glansperiod under 1950-talet och där Olle i kiosken var föreståndare.
Jag känner mig nöjd med dagens värv. Trött men glad. Nu återstår endast resten, att renskriva det jag varit med om men det får bli morgondagens arbete. Ännu finns det gott om tid. Det gäller att smälta intrycken samt gå genom tiden i lagom tempo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar