"Det är kallt idag", sa maken och tog på sig en tröja.
"Nej det är svenska sommar", svarade jag.
Han gav mig en blick och knäppte demonstrativt tröjan till översta knapphålet.
Gårdagen krävde ingen tröja. Vi småbrukade i vårt land. Sallad och rädisor. Påsen med morotsfrön ligger ännu oöppnad. Gurklisten har företräde och den är ej färdigställd. Av oss två är maken bäst på gurkodling så det får han ta hand om.
I denna stund känner jag stor tacksamhet över den för närvarande fungerande tekniken. Förra dygnets eftermiddag fortlöpte under stor frustration. Min dator och jag var inte ens i närheten av ett samarbete. Vi levde helt enkelt våra egna liv. I egenskap av ordförande av våra båda föreningar skulle jag skicka ut kallelse samt dagordningar till stundande årsmöten.
Datorskärmen visade en korrekt uppsatt dagordning varpå jag skickade ett massmejl. Vid utskrift visade sig dokumentet vara felaktigt. Så ytterst pinsamt! Nu har medlemmarna fått en galen dagordning och jag känner ännu skammens rosor hetta på mina kinder.
Jag ropade på maken. Han skulle få bevittna det högst otroliga fenomenet.
"Vad i all sin dar, du måste ju spara", sa han med bekymrad uppsyn och återgick till trädgårdsodlingen.
Jag ropade ut genom den öppna dörren att jag min sann hade sparat men att datorn inte beviljade något sparat material.
Sen grät jag och ringde vår sekreterare. Uppgivet, snabbt och osammanhängande försökte jag få fram budskapet. Då hade datorn dessutom antagit en egen skrivstil och istället för bokstäver blev det endast symboler då jag tryckte ner tangenterna.
"Skit i det där. Slå igen och ta istället ett glas vin", sa vår stabile sekreterare.
Jag hade dock varit förutseende och skrivit om allt medan det ännu gick att skriva, gjort fyrtionio kopior, lade det i ett kuvert och stoppade allt i henne postlåda. Jag hade enkom ringt för att få tröst och stöd och jag gjorde som hon sa. Nu får hon ta hand om resten.
Idag ska jag på konfirmation. Sist jag var på en sådan händelse var när vår yngsta dotter konfirmerades. Prästen var inte nådig mot vår dotter vid undervisningen. Det krävdes samtal tillsammans med kyrkoherden. Antagligen hyste prästen något agg mot flickan som vi aldrig fick någon förklaring till. Kanske berodde det på att vår dotter var inbegripen i kristendomen och prästen kände sig förbigången. Men det är endast en vild gissning från min sida.
Själv är jag inte konfirmerad. Jag gjorde ett tappert försök. Sedan gick jag hem till prästen som djupt nedsjunken i sin öronlappsfåtölj lyssnade till mitt budskap. Han var en beläst och vis man och hade insikten om att denna gängliga flicka inte skulle gå att övertala. Därmed släppte han mig helt okonfirmerad ut i den begynnande tonårstiden men jag tror han ändå bad en bön om att det trots allt skulle gå mig väl i livet.
Inte heller har jag tagit studenten. Jag utbildade mig istället till verkstadsmekaniker. Många gånger har jag ställt mig frågan hur jag egentligen kom på den idén. Men jag kan hantera en supportsvarv och ett skjutmått om det skulle behövas. Det är minsann inte alla vilka tagit studenten som kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar