Mitt i rosendoften har jag tagit mig en välbehövlig vila. Stängt ute IT-skandalen, regeringskrisen, löften och bortförklaringar. Det styrande skeppet som är på väg att sjunka till botten med samtliga inblandade ombord. Utan livväst och överlevnadsmöjligheter. Så som det för stunden verkar vara.
Möjligt att vi vaknar upp i morgon bitti med en ny regering.
Uppe på allt elände har Miss Li druttat i spat. Mitt under pågående konsert. Och en vårdare har satt kaninöron på en brukare och lagt ut konstellationen på instagram. Det finns inte längre några roliga nyheter utan enkom sådana som gör sinnen nedstämt. Då kan det kännas skönt att vila bland rosendoft.
En nyhet av det mer personliga slaget är att jag idag har inlett projektet "att tämja en talgoxe". Då maken och jag satt vid utomhusmöbeln och åt överbliven pannkaka med socker och smör kom en talgoxe flygande. Den sträckte fram sina smala ben och landade mitt i smörbyttan. Genast omgående beslutade jag mig för att få den att äta ur min hand. Då pannkakan var slut försökte jag med bröd. Nu förstår jag att det är ett långsiktigt och tålamodsprövande projekt. Men det gäller att inte ge upp så där på direkten.
Det är dock lätt att ge upp om det bär emot. Vilket jag ofta säger till våra barnbarn. Speciellt till stortvillingflickan som har en förmåga att påstå att hon inte klarar det hon satt sig i sinnet. Antagligen har hon blivit påverkad från något håll att inte klara av det hon vill försöka sig på.
"Testa", säger jag till henne. "Du vet ju inte om du klarar det innan du har provat".
Kanske blir det lätt så när något inte riktigt är så som det ska vara. I hennes fall en medfödd cp-skada som gör att benen inte riktigt hänger med. Men att hindra henne från att utnyttja de förmågor hon har tror jag innebär en begränsning för henne.
Med detta påstående relaterar jag till vår dotter. Varken jag som mamma eller maken som hennes pappa har någonsin satt oss på tvären då hon velat testa nya utmaningar. Enda gången jag sa ifrån var när hon ämnade åka runt i Europa sittande bakpå en motorcykel. Konflikten blev genast ett faktum och maken kände sig nödd och tvungen att bryta in. Resan blev således av och lugnet lägrade sig. Förutom i mitt inre. Det återfanns sig då jäntan helskinnad var hemma från äventyret. Kanske berodde min ängslan inte enbart på hennes grava synskada. Jag hade nog slagit i bromsen även om hon varit seende.
Dotterns hästar har passerat revy. Varje gång hon sålt sin häst har jag dragit en lättnadens suck. Till det varit dags för nästa ök. Eller som den gången då hon provkörde sin brors moped. Eller klättrat på klättervägg. Testlistan över vad hon kastat sig in i kan göras hur lång som helst, ibland med inslag av blodvite, en utslagen framtand, skador vid ett fall från en cykel, en bruten arm och skållade lår uppkommet från kokande vatten. Men vi har aldrig hindrat henne från att försöka. Men det viktigaste av allt, hon har aldrig hindrat sig själv från att testa de utmaningar hon kastat sig in i. Därför står hon där hon står idag, stark, trygg och modig vad som än händer.
Så tänker jag att det även ska vara för stortvillingflickan, vår dotters brorsbarn, den dag även hon är vuxen. Att ingen hindrat henne från att bli stark, modig och trygg. Trots sitt medfödda handikapp.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar