Det händer att jag söker i mina dagböcker för att se efter hur min dag såg ut för ett antal år tillbaka i tiden. Oftast blir det en läsning där jag känslomässigt kastas fram och tillbaka. Glädje blandas med sorg. Flydda tiders saknad, upplevelser som aldrig kommer tillbaka. Upplevelser som jag kan känna borde vara ogjorda, uppsatta mål dit jag kom ända fram eller mål som aldrig blev nådda. Små händelser och stora, vardagliga ting och festliga tillställningar. Nya kontakter och brutna. Människor i en ständig ström, vissa för alltid kvar i mitt hjärta medan andra bleknat bort. Bildat en suddig ansiktslös massa. Röster som kommit och försvunnit, vissa för alltid.
Precis idag för tre år sedan var småtvillingarnas storasyster hos oss på besök. På håll hörde vi glassbilens glada trudelutt. Den som pålyser att något gott är på gång.
"Glass", sa vi till varandra, barnet och jag. Ett ord och en enda tanke som fogades samman till en enighet.
Vi stod på vägen utanför vårt staket. Hand i hand. Förväntansfulla inför det som komma skulle. I ett dammoln bromsade glassbilen in och ut hoppade chauffören. Glad och igenkännande. Bilen full av olika sorters glass, bara att välja från den uppsatta skylten på ekipaget baklucka som med text och bild visade utbudet.
"Du har världens bästa mormor som köper glass åt dig, va"? sa glassbilsförsäljaren till flickan.
Lika stadigt som greppet runt mina fingrar såg hon upp på honom med sina klarblå ögon.
"Det har jag även om hon inte köper glass", sa hon utan att röra en min.
Glassbilsförsäljaren blev ställd, han tappade ord och såg aningen vilsen ut.
"Får jag isglass"? frågade mitt barnbarn och jag svarade att du får det du vill ha.
Jag kände det som om jag svävade likt en fågel högt över marken där vi stod. En liten händelse och några uttalade ord från en liten flicka som med sin hand i min uttryckte det hon då i den stunden kände för sin mormor.
Under dagen när jag suttit i bilen och tagit mig fram mil efter mil på vägarna har jag tänkt på just den händelsen. Tänkt att jag hoppas komma förbli en värdefull person för den nya generationen som tagit sin plats i vår familj. En mormor och farmor som finns till i både glädje och sorg, framgång och motgång. Att kontakten aldrig bryts även om någon annan till äventyrs vill att den ska brytas. Händer som aldrig glider ur den andres kärleksfulla grepp. Oavsett vad som sker genom livets vindlande labyrinter.
Jag är glad att jag skrev ner det som skedde och sades utanför vårt staket. Den där soliga och varma sommardagen för tre år sedan. Det är det där lilla som betyder så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar