Jag och vår dotter var hembjudna till dotterns väninna på eftermiddagskaffe. Med var så klart småtvillingarna och deras storasyster samt ledarhunden. Grannens boxertik försökte omgående få kontakt genom maskorna på det avgränsande uppsatta nätstaketet. Nos mot nos möttes för en kort stund, sedan vände ledarhunden och lade sig tillrätta bland oss andra under äppelträdets svalkande grönska. Kvar stod den snopna boxern, gnällande och smågläfsande till dess att hennes husse sträckte upp en arm i luften och knäppte med fingrarna. Genast sprang hunden till honom och sjönk ner vid hans fötter. Ett hastigt hundmöte som inte ledde till någon fortsatt relation.
Dotterns väninna har nyss köpt sig ett litet hus och jag blev inviterad till husesyn. Ett charmigt hus som nästan påminde om ett hus på den engelska landsbygden. Jag gillade det skarpt. Häftigt möblerat med en blandning av gammalt och nytt. Men så slog det mig, jag såg inte till någon teve. Eller datautrustning. Det som annars är en mycket vanlig syn i våra hem. Kvinnan har en liten son och jag tänkte att han kanske precis som jag får en uppväxt utan televisionsapparat.
I mitt barndomshem kom det inte in någon teve för än jag stod flygfärdig. I mina lekkamraters hem var teven vardagsrummets centralpunkt. Tjock och med en välputsad skärm stod den där, gärna prydd med en löpare och prydnadssaker.
Vad jag minns i dag saknade jag aldrig det som mina kamrater fick sig serverat i svartvitt. När fredagen kom gick jag en trappa ner och ringde på tant och farbror Lindbergs dörr. Sedan satt jag i fåtöljen bredvid farbror Lindberg och vi tittade gemensamt på Familjen Flinta. Tant Lindberg bjöd på kakor och saft. I gengäld klädde jag mig varje Lucia i vit skrud och med ljuskronan på huvudet vilken tändes med hjälp av ett fyrkantigt batteri med tillhörande sladd sjöng jag luciasånger i deras hall.
Jag tänkte att den lille gossen som vi under gårdagen besökte precis som jag skulle klara sig utan någon barndoms teve. Han kan pyssla med annat, skapa sina egna fantasier och berättelser. Få ett eget kreativt tänkande som kan överföras i bilder och ord.
Hans mamma gick in i köket för att hämta mer saft. Vi andra satt kvar under äppelträdet och väntade.
"Vill ni se min moped"? frågade pojken."Den är väldigt vass och låter så högt att ni får hålla för öronen".
Genast blev jag förvirrad. Ingen teve men en vass moped, kanske till och med trimmad, det har mamman köpt till sin lille son. Hur kunde det ens vara möjligt?!
Vi ville se den vassa mopeden, självklart ville vi det. Vår dotter frågade dock om han inte menade en gräsklippare, en sådan där liten i plast som brummar och som lämpar sig för barn som vill leka att de klipper gräs. Nej, en moped var det, inget annat.
Gossebarnet travade iväg och försvann bakom kökstrappan. Vi var spända och förväntansfulla över vad vi skulle få se.
Så kom han då med sin moped. Visade stolt fram den varpå småtvillingarnas storasyster utbrast;
"Men det där är ju en sån där som man använder vid blåbärsplockning"!
En röd och lagom stor bärplockare var pojkens moped. Vass och högljudd. Vilket bevisades då han körde den fram och tillbaka på gräsmattan. Vi höll för öronen, ty en sådan vass och högljudd moped hade vi aldrig tidigare skådat.
Innan förevisningen av mopeden berättade pojken att han tidigare på dagen åkt med ett vegantåg. Det var grönt och han hade rest med det från Stockholm till Norrköping. Den gossen behöver ingen teve för att få hjälp på traven med att skapa egna historier. Det räcker med en bärplockare och ett grönt tåg för att få hans omgivning att bli glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar