På de sociala medierna går att läsa; Nu, äntligen semester. Eller; Nu är semestern slut, plikten kallar åtföljt av en gråtande emoji.
Ett är då säkert, Sverige står stilla. Det är rent hopplöst att få fatt på de som jag verkligen behöver tala med. Telefonsvarare, mejl och sms ger samma budskap. "Jag är på semester och kan därför inte ta emot ditt samtal/meddelande".
Blicken min mamma gav mig då vi stod framför apotekaren för att lösa ut ett recept talade sitt tydliga språk. Panik och frustration. Läkaren har gått på semester men innan dess skulle han skriva recept. Vilket han dock glömde i glädjeyran över att få hänga undan läkarrocken. Till råga på allt var det den ursnygge grekiske läkaren men nästa gång vi ses är det ytterst tveksamt om vi blidkas av hans vackra utstrålning. Om vi någonsin träffar honom igen, vill säga. Han kanske har rest till Grekland där en vacker flicka väntar. Sverige kan tänkas enkom var en mellanlandning. Läkare behövs antagligen även i Grekland där en fast tjänst tillsammans med den undersköna flickan väntar på honom.
Vid nästa läkarbesök ska doktor Anders ta hand om mamma. En av de sjutton läkare hon redan träffat. Greken inräknad.
Sedan fyra år tillbaka har jag hela 52 veckors semester. Varje år fram till döddagar. Därför behöver jag aldrig planera och hetsa med allt jag annars skulle hinna med på fyra-fem veckors ledighet. Nu har jag dock de senaste 40 åren aldrig haft semester i någon större utsträckning. Endast ett par dagar då och då. Som mest en veckas sammanhängande ledighet som stundom innehöll min huvudsakliga syssla. Arbete.
Nu tar vi dagen som den kommer. Känslan av frihet sitter kvar trots att det gått fyra år sedan vi överlämnade vårt företag i en annans vård och omsorg. Mest njuter jag av morgonen. Vid frukostbordet. Det bord som maken dukar så fint varje morgon medan jag ligger kvar i sängen och funderar över just ingenting.
Helgen har vi tillbringat i Värmland. Trafiken dit och hem var tät. Semesterfirare på väg någonstans. Fullpackade bilar, svajande husvagnar och husbilar med fastspända cyklar i aktern. Själva tog vi det lugnt. Stannade och gjord oss av med lite pengar, utforskade en skogsväg utanför Askersund för att till sist svänga in bilen på gårdsplanen vid vårt slutmål där grillat älgkött väntade. Samt släktens nytillskott, lilla Wilma.
När vi satt i bilen under hemfärden kände jag en stark hemlängtan. Hem till vårt, till våra barn och barnbarn. Det verkar som om de värmländska rötterna inte sitter lika djupt som tidigare. Efter 28 år har jag för första gången släppt taget på riktigt och känner att i Östergötland, ja här hör jag hemma.
Det räcker att åka till vår forna hemby och hälsa på våra goda vänner lite då och då. Med det känner jag mig tillfreds. Den gnagande vemodiga känslan av saknad efter vår gård med den lilla röda stugan är borta. Kanske beror det på det förfall gården numera befinner sig i. Eller så beror det på något helt annat. Några närmare funderingar känns överflödigt, jag är nöjd med att vara en värmländsk östgöte vilket är det viktigaste av allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar