Genom hela min skoltid plågades jag under matematiklektionerna. Orden dyskalkyli var troligtvis inte uppfunnet eller så ansåg min fröken att jag enkom var obotligt dum i huvudet. Siffror blev till en enda hoptrasslad härva som jag inte visste hur jag skulle hantera.
Otaliga var de timmar som min pappa lade ner på med att lära mig multiplikationstabellen.
Enligt honom var det grunden till allt matematiskt, kunde jag tabellen skulle jag klättra högt på karriärstegen. Jag ylade och tjöt, försökte räkna ut med hjälp av mina nagelbitna fingrar för att få ekvationerna att gå ihop. Försäkrade min pappa att jag inte ville göra karriär, såg vädjande på fröken som tappade tålamodet och till sist ställde mig i skamvrån. Till mina klasskamraters stora förtjusning. Visserligen fattades dumstruten men förnedringen var ändå total.
Pappa gav till sist upp, klappade mig på huvudet och sa att det finns räkneapparater samt att det skulle bli folk av mig också. Trots oförmågan till matematisk inlärning. Pappa har genom min uppväxt stöttat mig och trott på mina övriga förmågor. Han visade alltid sin stolthet över sin flicka. Även när jag blev vuxen. Ända fram till sin död. Timmarna innan han slöt ögonen för gott låg han på rygg i sin säng och arrangerade en skidtävling i vilken jag var med och skidade. Hans fasta övertygelse var att jag skulle stå högst upp på prispallen. Han slutade aldrig att visa sin stolthet och att han trodde på mig. Trots att jag inte kan räkna ut matematiska tal.
I vår moderna tid är det inga större problem att inte kunna räkna. Vi bär ständigt med oss redskapen som en hjälp i vardagen. Jag skäms inte längre över min matematiska okunskap och tänker att det finns det som är värre. Som att vara ansiktsblind, till exempel. En kvinna jag känner kan inte avgöra vem jag är då vi träffas trots att vi känner varandra mycket väl. Jag måste alltid säga mitt namn innan hon förstår. Har jag däremot min fotoryggsäck på mig känner hon igen mig direkt men inte på grund av min ansiktsbild utan av ryggsäcken.
Då och då tittar maken och jag på film. Ofta händer det att jag inte vet vilka skådespelarna är. Känner väl igen deras ansikten och röster men kan inte placera dem i raden av skådespelare i skådespelarlistan.
Maken och jag gissar och stundom småträter om vem skådisen heter. Som i går kväll. Maken hävdade att det var Peter Stormare medan jag envisades med att det var Arnold Schwarzenegger. Vår vana trogen fotade vi av personen i fråga från teverutan och sände bilden till vår son. Han är en rik källa att ösa ur ty han vet namnen på dem alla. Resultatet av utfrågningen landade på Dolph Lundgren.
Vilken maken visste hela tiden men inte kom på det. Därför drog han till med Stormare.
Nu kan det gå an att inte känna igen skådisar. Det är inget att göra något större väsen av. Visst kan det bli upphov till pinsamheter som den gången Cecilia Frode klev ombord på ett tåg och satte sig mitt emot mig. Jag morsade glatt i den tron att jag kände henne väl. Påpekade att det var länge sedan vi möttes och frågade av ren artighet hur det stod till med hälsan.
Måste ändå tillstå att det är värre att inte känna igen sina familjemedlemmar, släkt, vänner, grannar och värst av allt, sin egen spegelbild.
För övrig kan jag inte redogöra för vilken kategori av film Lundgren spelade med i under gårdagskvällens film. Stundom lagade han mat så det kan möjligtvis ha varit en matlagningsfilm. Dessvärre med många våldsamma dödsfall inblandade i smeten. Eller så var det en form av naturfilm eftersom det fanns många kalkoner med i manuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar