Efter snart fyrtio år tillsammans består vårt hem av pinaler som vi gemensamt införskaffat. Inget från våra tidigare liv finns i vårt bohag, förutom den svarta stekpannan i gjutjärn. Den fick jag av min mamma när jag som sextonåring packade ihop mitt flickrum och flyttade hemifrån.
Anledningen till denna gåva var att mamma hyste en oro över att jag skulle drabbas av anemi på grund av järnbrist.
"Stek all mat i gjutjärnspannan så får du i dig järn", förmanade hon.
Denna stekpanna jämte en av mig inköpt gul temugg med orange blommor blev således mina allra första hushållsartiklar i mitt första egna hem.
Vart den gula temuggen med orange blommor tagit vägen vet jag inte. Däremot kommer jag ihåg att den så småningom blev naggad i kanten och slutade som pennställ. Därefter är muggens öde dolt i det förgångna.
Jag vårdar min gjutjärnsstekpanna ömt och kärleksfullt. Diskar den aldrig med diskmedel utan drar med lätta tag diskborsten över stekytan samtidigt som jag låter hett vatten rinna över den för att skölja bort flottet. Stundom smörjer jag in den med en skvätt av den finaste jungfruoljan innan den ställs tillbaka i grytskåpet. Där stekpannan av teflon står tillsammans med grytor och kastruller.
Min stekpanna i gjutjärn är min absolut käraste vän i matlagningskonsten eviga labyrinter. Isterbanden blir aldrig så goda som då de muntert fräser i den svarta pannan. För att inte tala om pannkakor. Frasiga och med den rätta färgen smakar de ljuvligt. Tack vare stekpannans utomordentliga beskaffenhet. Eller pyttipanna, gjort på rester av potatis, kött, lök, fläsk och grönsaker. Till det ett stekt ägg, vändstekt till maken, rinnande gula till mig.
Sköter jag min stekpanna som jag hittills gjort i fyrtiosex år kan den bli flera hundra år gammal. Fortsätta att förvaltas generation efter generation. Om nu någon vill ärva den efter min död vill säga. Kanske hamnar den i återvinningsstationens container för järnskrot. Omvandlas i en gjutprocess till ett motorblock eller ett brunnslock. Anses som produktionseffektiv istället för att konkurreras ut av material av mer modernare slag.
Min välanvända stekpanna i bästa sortens gjutjärn går en oviss tid till möte den dag jag inte längre vakar över den. Funderar över att upprätta ett testamente där testamentstagare är våra barn. De kan ha delad vårdnad av stekpannan. En vecka i taget. Byte på måndagar. Allt nedskrivet och undertecknat av mig för att förhindra någon uppkommen vårdnadstvist.
Dessutom är de uppväxta med stekta rätter ur just den här stekpannan av gjutjärn vilket kan bidra till ett visst affektionsvärde.
Alla borde ha rätten att äga en stekpanna i gjutjärn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar