En själslig trana och en minimal trygghetsfaktor

Nu drar de iväg till Spanien och Tunisien. Tranorna vars den kinesiska tron har förmågan att ta med sig de dödas själar till himlen.
Med eller utan själar, ett säkert hösttecken är det.

Jag stod alldeles stilla på parkeringsplatsen utanför vårdboendet och såg upp mot den något ostrukturerade v-formationen av tranor som skränade tog ett ljudligt farväl.  Huttrade till, öppnade bildörren, satte mig tillrätta vid ratten och startade motorn. Vred upp värmenivån och satte för säkerhets skull på stjärtvärmen i bilsätet.

Den gamle mannen hade kallat på mig. Ville prata om sitt liv. Om det som varit men också om det som väntar honom inom en troligtvis snar framtid.
En doft av rengöringsmedel och kroppsodörer svävade över den långa korridoren där stängda dörrar vittnade om att de boende låg och tog sig en middagslur.

När jag stod utanför den gamle mannens dörr funderade över varför jag så ofta blir inblandad i för mig främmande människors liv. Mannen och jag har och har aldrig haft något gemensamt, ändå satt jag där i en fåtölj och följde med i hans livsberättelse.
Kanske beror det på att människor intresserar mig. Oavsett ålder. Alla har något att tillföra men det gäller att stundom ha tålamod och lyssna.

En berättelse om glädje, lycka, sorg och kamp rullades upp. Men också ett beklagande om barn som aldrig hör av sig. Precis så som gamla människor ofta känner. Att ingen bryr sig om dem.
"Alla har så mycket med sitt. Jag förstår det", sa mannen som haft till sin livsuppgift att arbeta hårt, under karga förhållanden och där semester var en ej allt för ofta och återkommande lyx.

Kanske jag själv om tjugo år sitter bakom en stängd dörr i ett  rum på ett vårdboende där delar av mitt hem plockats ihop. I ett försök att skapa hemtrevnad med mitt minimala bohag som ska hjälpa till att skapa en igenkännande trygghet.
Ensam med tankarna på mitt forna liv och en längtan i hjärtat efter dem som står mig nära.
I en väntan på att någon trana ska komma och ta med min själ upp till himlen.

Tiden fram till dess är en förhoppning om förändring. Att den ondska som finns i världen ska utplånas. En önskan om att våra barnbarn ska bli förskonade från allt som skaver och gör illa. Och att de får en liten tid över för att besöka mig där jag då befinner mig.