Jag är oerhört glad i mat. Inte speciellt kräsen och äter med god aptit det mesta som bjuds. Min egen förmåga i matlagning landar ofta på helt vanlig husmanskost. ´Måltider där det ingår svenska råvaror, helst närproducerat i den mån det är möjligt.
I låg -och mellanstadiet var skolbespisningen dagens höjdpunkt. Det är i alla fall så jag minns det. Mattanten slevade upp våra portioner som allt för ofta var större än den som skulle äta upp det som låg på tallriken. För mig var det inga som helst problem, jag skrapade tallriken ren och såg fram mot nästa dags skollunch. Men jag vet klasskamrater som led i det tysta och hade svårt för att få ner allt i de små magarna. Att slänga mat var uteslutet, Gud hade välsignat maten och det som var välsignat genom frökens uppmaning att be bordsbön det skulle också ätas upp.
Det var med stor iver jag under gårdagen styrde bilen mot grannkommunen för att få vara med i en skola som hade öppet hus. Där ingick skolmat i form av grekiska köttfärsbiffar, vitlökssås, rikligt med grönsaker och till efterrätt äppelkaka med vaniljsås. Förhoppningar fanns att även jag skulle få avnjuta denna kulinariska måltid.
Nu blev det inte riktigt så som jag hoppats på. Först och främst skulle jag spana in några lämpliga matgäster att intervjua. Tänkte mig att eftersom mor-och farföräldrar också var inbjudna skulle jag söka upp ett bord där tre generationer samlats. De skulle få berätta för mig om skillnaderna på skolmaten då och nu.
Ett gäng som i mina ögon verkade väl passa in i mina önskemål hade satt sig tillrätta med sina tallrikar. Ett litet barn på tre år fick hjälp av sin morfar att skära upp den grekiska biffen. Bredvid satt hennes storebror och deras mamma samt en man som verkade vara barnens far.
Jag presenterade mig och frågade om de ville ställa upp på en intervju. Jodå, kom du bara, sitt här hos oss.
Först vände jag mig till pojken. Min inledande fråga: "Nå, hur är maten här på skolan tycker du"?
"Här har jag inte gått i skola på många år så jag vet inte"löd svaret.
"Nähä, var går du då i skola och hur är maten där"?
"Jag är TJUGOETT år"! Ynglingen såg minst sagt sur ut.
Därmed vände jag mig till den yngre mannen som jag antagit var barnens upphovsman. Vilket var fel, han var deras granne. Varpå jag riktade uppmärksamheten på morfadern.
"Vad roligt att du morfar är med här i kväll tillsammans med dina barnbarn. Kan du ge mig ett uttalande"?
"Jag är barnens pappa"!
Den som såg muntrast ut i sällskapet var barnens mamma som lyssnade på intervjun med spänt intresse.
Själv kände jag mig platt och tillintetgjord. Kunde inte förstå hur allt kunde gå så fel. Antagligen tyckte de synd om skribenten för de blev med ens vänligt inställda och svarade snällt på mina frågor. Därefter packade jag ihop min utrustning och åkte hem till maken som väntade på mig med te och smörgås.
"Men du berättade väl att en del trodde att du var min dotter i början av vårt äktenskap. Att de inte är de enda där åldersskillnaden mellan par är stor"? frågade maken mig i ett försök att mildra min uppgivenhet.
Det gjorde jag inte ty jag hade redan vid intervjuns inledning tappat mitt annars så professionella agerande.
Ibland är det hårt att vara frilansande reporter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar